Expressen har under de senaste månaderna gått ut med medicinska artiklar som lovar hälsa ungefär som hamburgare dvs mycket snabbt. Läs bara rubriker som “Rivstarta våren - kom i form på två veckor”, “Få släta lår på sex veckor”, “26 steg till ett bättre liv”, “Så blir du av med din ballongmage”, “Större bröst- utan kirurgiska ingrepp”, “Så blev Gunilla av med 22 cm mage” osv

Eftersom man är en dagstidning där nyhetsinslaget är viktigt är det inte konstigt att man presenterar också medicinska studier som “nyheter” trots att de kanske genomfördes för par år sedan.

Ta t ex artikeln Ny metod kan bota din ångest

Där står bl a “Nu finns en ny behandling, beteendeaktivering, som är överlägsen andra terapier och läkemedel.” Senare i texten ges referensen till den “avgörande studien” som visar detta; Journal of consulting and clinical psychology.

Jag letade efter urspungsartiklen som var ganska svår att finna eftersom varken författarna eller rubriken på studien står med i artikeltexten, än mindre länken. Länken finns nämnd på en psykologs hemsida Christopher Martell : Dimidjian, S.och kollegor Randomized trial of behavioral activation, cognitive therapy, and antidepressant medication in the acute treatment of adults with major depression. Journal of Consulting and Clinical Psychology 74 (4), 658-670.(2006).

Studien publicerades alltså för två år sedan, 2006. Läser man sedan att boken publicerades redan 2004 “Overcoming Depression One Step at a Time: The New Behavioral Activation Approach to Getting Your Life Back” så förstår man att den “nya metoden” är fyra år gammal, minst.

Om man sedan läser sammanfattningen av ovanstående bok så inser man att Martell tycker att depression egentligen inte är någon sjukdom utan endast ett tecken (signpost) för att man måste förändra sitt liv. Man förändrar sitt liv med beteendeaktivering, dvs dagliga övningar där man t ex fokuserar på positiva aktiviteter som ger “pleasure, mastery, and engagement” (välbehag, övertag/herravälde, och engagemang).

Men depression och speciellt svår depression uppträder inte som en blixt från en klar himmel utan det kan mycket tidigt finnas tecken på att en viss person kommer att drabbas av depression senare i livet. Man talar t ex om s k premorbida drag hos personligheten dvs att man t ex upplever stress värre än vad man skulle kunna förvänta sig.

Så dessa patienter kan drabbas av depression efter t ex mycket svåra livstrauman och då är det ganska märkligt att säga att de måste “förändra sina liv”. Svårt deprimerade patienter som inte ens kan visa kärlek till sina egna barn eller som inte ens kan företa sig att diska verkar inte heller vara de typiska depressiva kandidaterna för den positiva beteendeaktiveringen.

Så för vem är egentligen beteendeaktivering en “ny metod” enligt Expressen? För oss alla som någon gång lider av “ångest” ? För “var femte svensk som lider av oro och ångest” eller för “varannan svensk kvinna och var fjärde man som drabbas av depression någon gång i livet”. Enligt artikeln är således upp till 2 miljoner svenskar i riskzonen för att drabbas av ångest och av “depression av Martells typ”. En femtedel eller mer av befolkningen bör då snarast behandlas med den “nya metoden” beteendeaktivering .

Verkar detta rimligt och skäligt? eller är denna artikel bara ett ytterligare inslag av hamburgermetoder som lovar runt men håller tunt ? Att döma av Expressens upplagesiffror är det just denna slags information som läsarna vill ha. Inte för att verkligen veta eller ta till sig informationen utan helt enkelt för att “ha en aning om vad som är på gång”. Men mår man då bättre av detta ständiga överflöd av information eller kan just detta informationsöverflöd paradoxalt nog just vara en av orsakerna till något som kanske kan botas med beteendeaktivering?

Är jakten efter hälsa inget annat än jakten efter sammanhang och meningsfullhet?

Ett av tidens tecken verkar vara att människors hälsa är viktigt. Vi har otaliga hälslokostaffärer med utbud av en mängd olika produkter som har med hälsa att göra, bl a yoga har blivit mer och mer populär som metod att både bevara och förbättra hälsan och hälsa har mer och mer synts till i dags- och kvällspress.

För ett tag sedan fick jag höra att s k självskattad hälsa korrelerar bäst med “verklig” hälsa. Slår man upp de engelska sökorden self-rated health AND survival på pubmed så får man en mängd vetenskapliga artiklar om själskattad hälsa.

Man har gjort ett stort antal undersökningar när det gäller självskattad hälsa som visar att hur man mår och känner sig beror till stor del på en känsla av meningsfullhet.

Men vad gör då verkligheten meningsfull? En viktig faktor är s k informationsbemästring dvs att kunna förstå, hantera och finna världen meningsfull. Vad som är meningsfullt kan t ex vara att man har vänner, att man deltar i sociala aktiviteter, att man har ett arbete eller ställning i samhället som man upplever som meningsfullt, att man har barn som man älskar och vill ta hand om mm.

Kan det vara detta dvs en vilja att vara i ett sammanhang och ha en meningsfull vardag som kan vara en stor del av orsaken till att hälsa har blivit ett så eftertraktat värde?

Salutogenes fritt översatt “frisklära” myntades av den israeliske professorn Aaron Antonovsky. I det begreppet är hälsa en känsla av sammanhang Man letar hellre efter friskfaktorer än riskfaktorer.

En av de centrala bergeppen i Salutogenes är KASAM (Känsla Av SAMmanhang). För den som är intresserad av en första förståelse av begreppet KASAM finns 29 frågor som kan ge en vägledning om den egna känslan av sammanhang.

Känslan av att ha och vara i ett sammanhang ger meningsfullhet och därmed hälsa. Känner man sig delaktig i ett sammanhang så kan detta vara den viktigaste faktorn i att man också känner sig frisk. Den ungerske pyskologen Mihaly Csikszentmihalyi uttryckte samma sak lite annorlunda i hans bok ”Flow”
”Flow är känsla av lycka till följd av fullständig koncentration på något så att tid och rum tycks försvinna”. Flow kan vara samma sak som arbetsglädje eller vilken annan verksamhet som engagerar och motiverar oss, som får oss att uppleva ett sammanhang som ger meningsfullhet.

Men kan då vitaminer, yoga och sk livscoucher ge oss en känsla av sammanhang och meningsfullhet? Eller kan man gå en kurs för att lära sig detta ? S k kognitiv terapi är en annan metod som fokuserar sig på ” hur en patients mer eller mindre omedvetna medvetandemekanismer påverkar dennes tankar och känslor”

Svaret är både ja och nej. Vissa blir tyvärr inte hjälpta av någon metod, andra kan kanske bli hjälpta av hälsokost, en tredje av yoga, en fjärde av hälso- eller livscouch och en femte av kognitiv terapi.

Men även media har en roll i människors upplevelser av meningsfullhet. Tydliga medier i allmänhet och såväl mediers tydlighet i hälsorelaterade frågor verkar vara viktiga faktorer. Allmän tydlighet och särskilt tydlighet i hälsorelaterade frågor innebär INTE överdrifter eller påståenden som man inte har grund för. Tyvärr verkar detta finnas i överflöd och ibland verkat det som om det skall till en mer än en person som har både sammanhang och meningsfullhet för att kunna välja bland alla dessa produkter som påstår än det ena än det andra.

För demokratin

Vårt språk och tal används bl a för att vi ska kunna förstå varandra. Men språket är också en maktfaktor där olika maktcentra tolkar och använder språket för att få egna fördelar. Tänk t ex på den s k ”du-reformen” vars mål det var att frångå begreppet ”ni” som användes förr för att reglera samspelet mellan personer

Orsaken till denna reform var att stärka ”demokratin”. Demokrati som kan betyda många saker där en av dessa är ”folkstyre”

Några av kriterierna för demokrati är
• Beslutsjämlikhet: Vars och ens åsikt har samma tyngd när man skall fatta kollektiva beslut
• Effektivt deltagande: Under hela beslutsprocessen har var och en lika stora möjligheter att uttrycka sina önskemål
• Upplyst förståelse: Var och en skall ges tillräcklig tid för att sätta sig in i de frågor som ska beslutas
• Kontroll över dagordningen: Folket bestämmer själv vilka frågor som skall eller inte skall beslutas genom kollektivt beslutsfattande
• Inklusion: Med folket menas alla vuxna som lyder lagarna, ej barn eller genomresande

Verkar inte dessa kriterier ganska så svåra att uppnå om inte omöjliga? Och i vems intresse genomfördes den s k ”du-reformen”, i ”folkets” intresse eller i makthavares intresse att få folket att känna att de är jämlika trots att alla vet att detta aldrig är fallet, i alla fall inte när det gäller positioner, tjänster, befattningar, makt, ekonomisk vinning mm.

Public Service och “allmänhetens intresse”

Hur rimmar dessa kriterier med att myndigheter, media och företag själva, utan att fråga ”folket”, bestämmer vad som ska gälla i samhället? Ta till exempel Sveriges Radio och TV som kallats för ”public service” och vars verksamhet ska ”stå i allmänhetens tjänst”. Vad menas med ”allmänheten”?

Göran Rosenberg har i en artikel satt huvudet på spiken när han skrev om att svensk ”public services” fixering på högst 44-åriga tittare o lyssnare ”naturligtvis kommer från den kommersiella tevereklamens värld av målgruppsoptimering och marknadspenetrering. En värld där det allt övergripande intresset är att nå just den publik på vilken det bäst lönar sig att spendera reklampengar, vilket det bäst anses göra på en publik som inte har fyllt 45”.

Public Service är i Sverige finansierad via offentliga medel. Men detta hindrar inte Sveriges Radio & TV från att ”i allmänhetens intresse” fokusera på att tjäna pengar dvs kommersialism genom att fokusera på ” program om mode, nöje, livsstil, hälsa och sex”. Är detta verkligen i ”allmänhetens intresse” att Sveriges Radio och TV endast skall ha sådana program, anställa fler medarbetare och ha en verksamhet som endast gynnar dem själva? Använder inte t ex svensk ”public service ” språkuttrycket ”allmänhetens intresse” till att göra vad man vill?

Rosenberg pekar också på att public service i Sverige egentligen inte har en aning om vad allmänheten och publiken är intresserad av eftersom man inte bedriver ” fortlöpande undersökning av publikens preferenser”. Annorlunda uttryckt så struntar man i publikens preferenser eftersom man inte ens vill undersöka vad publiken vill. ”Publiken” är ”folket” och som vi vet består folket av snart 9 eller 10 miljoner olika individer. Varför satsar man inte del av sina offentliga medel på att höja utbildningsnivån i samhället, på program som är ”seriösa”, med kultur, historia, diskussion mm? Är detta inte någon vinstgivande verksamhet?

Men är inte själva grundtanken för public service att man inte skall vara kommersiell och därmed använda sina medel för att höja ”den upplysta allmänhetens” nivå? Är det någon som på fullt allvar tror att det är i ”i allmänhetens intresse” som bestämmer t ex public services eller andra myndigheters utbud?

Sjukvården och “för patientens bästa”

Inom sjukvården råder samma omskrivningar av begrepp och uttryck som egentligen uttrycker vad olika makthavare önskar. Det finns många exempel där olika byråkrater inom t ex sjukvården, på samma sätt som public service, använder begreppet ”allmänheten”, ”patienternas väl och ve” som olika kodord för att egentligen skydda och bedriva en verksamhet som man själv bestämmer över.

Hur kan sjukvården samtidigt värna om patienters ” människovärde, behov och solidaritet” när man i samma mening talar om ”kostnadseffektivitet”?

På samma sätt som public service enväldigt vill skydda sig själva och bestämma över sitt utbud ”i kommersialismens tecken” så vill sjukvårdsmyndigheter behålla den oändliga byråkrati som man i åratal byggt upp för att med näbbar och klor skydda sina egna positioner och detta är inget undantag från oss övriga i samhället; vem vill inte vara kvar i sitt arbete eller sin tjänst och ha ett tryggt liv med lite makt och mening? Vem vill ingå i en slags förändringsmodell där man själv blir utan jobb och utsparkad? Även om detta kallas för ”kostnadseffektivitet”?

När public service eller sjukvårdens representanter använder begreppen ”i allmänhetens eller patienters intressen” så kan man vara säker på att man uteslutande tänker på det egna intresset dvs att behålla eller utöka sin egen verksamhet, position, eller tjänst.

Men upprepar man ett koncept eller begrepp tillräckligt många gånger så kommer det in i språket automatiskt och accepteras som om det var Sanning och inget annat än Sanningen.
Historien om Kejsarens Nya Kläder handlar om att alla såg att Kejsaren var naken men endast det barn som ännu inte har manipulerats att dölja Sanningen, såg Sanningen, att Kejsaren var naken.

Den berömde engelske filosofen Bertrand Russel beskriver i en av sina mycket kunskapstäta och underhållande böcker varför han inte är religiös.

Russel ger exempel på en tekanna som man i alla tider sagt finns någonstans i rymden. En tekanna som svävar där och som, liksom den osynlige allsmäktige Guden, bestämmer över allt och alla. Man har tillbett denna tekanna, liksom Gud, varje dag i hundratals om inte tusentals år, och fortsätter göra det idag. Det finns inga konkreta bevis för att tekannan bestämmer över hela Universum, liksom Gud, men det spelar ingen roll eftersom man tillbett den så länge. Man har utkämpat stora krig om den ”riktiga” tekannan och detta har stärkt tron på tekannans absoluta makt över allt och alla.

Det verkar som om vi bär på någon slags mottaglighet för auktoriteter som får bestämma över oss och som, i bästa fall, vill vårt bästa. Denna mottaglighet har ofta utnyttjats av Religionen att kontrollera oss och få oss att lyda företrädare för denna makt. Idag har inte religionen samma makt över våra sinnen, åtminstone inte i den högt sekulariserade del av världen, vilket har lett till att Religionen ändrat sin karaktär på vissa håll. Men makt korrumperar som bekant, och absolut makt korrumperar absolut, som det heter. Detta gäller för Religionen som för olika myndigheter och företeelser i vårt samhälle. Kanske är just en ”upplyst allmänhet” en slags garanti mot både en för stor makt för särintressen och för att bevara ett visst språkbruk?

På SBU:s hemsida finns mycket intressant medicinsk information bl a ett gemensamt pressmeddelande från Läkemedelsförmånsnämnden, Läkemedelsverket, SBU och Socialstyrelsen med titeln “Enhetliga krav på brukarorganisationer att redovisa eventuella intressekonflikter” Där står bl a att “Myndigheterna måste leva upp till regeringsformens krav på objektivitet, saklighet och opartiskhet”.

Man har även lagt ut länk en konferens om Läkemedelsriksdagen 22 januari 2008 som handlade om makten över läkemedelsinformationen - vem skall styra?

Vi är alla subjektiva

Vi lever i en verklighet som är genomsyrad av subjektivitet. Det gäller både allmänheten, journalister myndigheter, som experter och folk som arbetar på privata företag. Vi kan helt enkelt inte kasta av oss vårt subjektiva och högst individuella syn på den verklighet som vi lever i. Säkert finns det otal exempel på hur vi alla tolkar våra intryck på vårt högts subjektiva sätt. Ett exempel är den berömde japanske filmregissören Kurosawa som i sin prisade film Rashomon visade hur fel vi kan tolka samma händelse.

Minnet sviker oss och är oerhört selektivt. Allt detta innebär att vi alla är subjektiva, vare sig vi arbetar på myndighet X, företag Y eller tidning Z. Medicinsk information om t ex kliniska studier och läkemedel är förstås också subjektiva. Det är självklart inte av en slump som t ex forskare vill forska på ett ämne framför andra. När vi sedan rapporterar om den kliniska studien så informerar vi ibland om huvudfrågan i studien, ibland om delfrågor (beroende på vilket som är mest positiv eller negativ beroende på vårt perspektiv). Vi väljer om vi ska förmedla information om endast den senaste studien eller om vi ska se den i ljuset av andra studier. Ska vi ta med biverkningar och hur framträdande ska biverkningarna vara? Allt detta och fler utgör verkliga och potentiella felkällor för t ex medicinska nyheter om läkemedelsstudier.

Trovärdighet

Information är således beroende på avsändaren. Är avsändaren trovärdig så kan man mer lita på den än om avsändaren vinklar informationen eller ljuger om sina resultat. Men verkligheten är aldrig svart eller vitt, den består av otaliga gråzoner. I dessa gråzoner kan en som säljer läkemedel vara mer trovärdig än en expert eller journalist som vill skriva ett scoop dvs synas på förstasidan. En marknadsföring från ett företag kan vara mer trovärdigt än inkompetenta tolkningar av vem det än må vara. Trovärdighet bygger på många egenskaper där kanske kunskap och integritet är kanske bland de viktigaste. Kunskap i ämnet och en slag rakryggad inställning till sin egen information – att man kan stå för sin information även vid stark kritik.

Men ”kunskap” och ”integritet” är karaktärsegenskaper som tillhör individen och är inte som ett slags abstrakt samhällsideal som svävar fritt.

Varför just begränsa läkemedsindustrins information

I ljuset av att all information är subjektiv framstår ordvalet ur pressmeddelandet ovan från SBU som märkligt. Var finns denna ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” när det t ex gäller läkemedelinformation eller vilken annan information som helst?

Varför talar man inte om ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” när det t ex gäller svensk utlandsrapportering om företeelser utomlands? Kan skälet vara att man är så indoktrinerad att man är övertygad om att man, trots bevis på motsatsen, verkligen har en ”objektiv” syn på företeelser som man skriver om?

Man kan då invända att felaktig information om läkemedel kan vara farligare än en vinklad rapportering om t ex situationen i Tibet. Men är den farligare än t ex informationen om godis eller t ex snabb- eller skräpmat som sakta men säkert gör många av oss överviktiga och leder till att vi drabbas av alla möjliga följdsjukdomar?

Varför ställer man inte samma krav av “objektivitet, saklighet och opartiskhet” på läsk och godis?

Är mat och läskedrycksindustrin, mindre farligt än tobak och alkohol eller läkemedel

Eller sticker vinsterna som läkemedelsbolagen gör i ögonen på samma sätt som tobaksindustrin men till skillnad från producenter av skräpmat och dryck? Eller är man avundsjuk på vad som kallas för ”läkemedelsföretagens utomordentligt skickliga marknadsföring” att påverka läkare, sjukvården och patienterna?

Men varför är läkemedelsföretagens subjektiva marknadsföring av sina produkter värre än någon annan verksamhet som kan skada människor? Läkemedelsföretagen hävdar dessutom att deras verksamhets mål är att rädda liv och minska lidandet, till skillnad mot t ex alkohol och tobak..

Kan det vara så att myndigheter, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket, som av vissa skämtsamt kallats för “Dubbelblindverken” “– som varken” ser eller hör verkligheten… ” har på samma sätt som läkemedelsföretagen sina egna agendor, vinklingar och subjektiva omdömen som andra hårt kritiserar?

Poängen i detta resonemang är inte att ta ställning för eller emot en verksamhet utan att argumentera mot ett märkligt ideal av ”producentobundenhet” som bygger på omöjliga krav på krav på “objektivitet, saklighet och opartiskhet”.

Vi ser med all tydighet att inte ens de myndigheter som säger sig företräda något slags objektivt perspektiv är själva fria ganska så hård kritik. Inte heller är public service med sina PR-kampanjer för vissa program fria från kritik.

Och visst ska det vara så att man ska kunna kritisera även ”heliga kor” för bristande trovärdighet eftersom myndigheter, liksom media eller företag förmodligen är lika bra eller dåliga när det gäller att informera. Man kan både rosa och kritisera USA men ett särdrag är att makten inte har automatisk auktoritet utan man per default värnar om individens perspektiv lika mycket eller mer än maktens perspektiv. Självklart att detta också kan vara ett ouppnåeligt synsätt i USA men man har åtminstone individens unika rättigheter som ett starkt ideal.

Den (medicinska) informationen och tolkningsföreträdet är inte förbehållet statliga myndigheter eller läkemedelsföretag. Ju fler tolkningar som hörs och syns ju starkare är tonvikten på demokrati där olika perspektiv har rätt att uttrycka sig. Tyvärr begränsas denna rättighet om man inte råkar sitta i toppen på samhället och äger tillgång till det offentliga rummet dvs myndigheter, media, företag osv. .

Så frågan återstår om “producentobundenhet” liksom ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” egentligen är förskönande omskrivningar för ett perspektiv som gärna vill behålla sin makt till tolkningsföreträde på bekostnad av andra aktörers rättigheter och möjligheter? Hur väl rimmar detta synsätt med allas rätt att uttrycka sig i ett demokratiskt samhälle?

För ett par år sedan hörde jag någon berätta om s k medicinska sanningar dvs medicinska behandlingar eller data/fakta. Dessa har en lång och svår födelse, ett mycket långt liv och en ännu längre dödskamp. Varför ?
Jo, därför att det ofta kan ta lång tid innan en ny behandling accepteras. Sedan lever den nya behandlingen ett långt liv tills den för en lång dödskamp och ersätts av en ny behandling. Ett exempel som just nu diskuteras i media är t ex kostdiskussionen med vad man mest ska äta för att gå ner eller hålla sin vikt dvs fett protein eller kolhydrater. Debatten om kolesterol är en annan sådan medicinsk sanning. Vissa hävdar med stöd av studier att kolesterol är en riskfaktor för hjärtsjukdom medan andra, med stöd av andra studier, talar om kolesterolmyten.

Skälet till att det tar så lång tid att acceptera nya medicinska sanningar eller behandlingar är vår vana. Vi är helt enkelt vanemänniskor som tycker om en ganska så stabil och trygg värld. Vi försöker fly från osäkerheten och accepterar därför med vanans makt vissa sanningar enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det ska ibland ta väldigt många studier och forskning innan man gett dödsstöten till en medicinsk sanning eller teori.

Har sedan olika yrken använt en viss medicinsk sanning för att tjäna sitt levebröd dvs att leva på så blir det ännu svårare att ändra på sanningen. Ingen vill ju gärna bekänna att man haft fel under 20 eller 50 år utan man vill helst ha kvar den gamla, trygga, säkra sanningen. En medicinsk sanning ger viss makt och som alla vet så är det väldigt svårt att ändra på en makt som försvarar sina positioner med näbbar och klor, ibland med ännu värre metoder…

Men om vi människor helst lever efter vårt behov av vana och därmed trygghet; hur förklarar vid då att vi också verkar vara oändligt beroende av nyheter (även medicinska) varje dag, ja, varje timme eller nästan varje sekund? Hur kommer det sig att man i dags. eller kvällspress nästan dagligen läser om ”nya” medicinska fynd och hur kommer det sig att det finns oändligt antal medicinska och vetenskapliga tidskrifter som bokstavligen öser ur sig artiklar och studier hela tiden?

Man kan se på detta som utbud och efterfrågan. Det finns idag oerhört många forskare och läkare som gärna vill publicera sina resultat i väldigt många medicinska och vetenskapliga tidningar. Och eftersom dessa tidningar överlever och ibland (ganska ofta ?) också gör vinster så finns en marknad för oändligt mycket medicinsk information.

Men även efterfrågan verkar vara oändlig, efterfrågan varje morgon och kväll. Men blir vi verkligen klokare eller t o m visare av all denna information? Eller lever denna information som dagsländor, in genom ena örat och ut genom det andra?

Jag tror detta beror på vem man är, om man är en frisk person så kanske man bara märker medicinska nyheter medan patienter och anhöriga läser nyheterna mer noga. Och vem av oss är inte patient? Det fanns en gång en beskrivning av detta i läkarsvängar ”en frisk patient är otillräckligt undersökt patient” dvs alla är patienter om man undersöker alla noga. Men stämmer detta egentligen?

Är inte majoriteten av idag levande människor i västvärlden friskare än någon gång förut och lever också längre? Jovisst är det så. Vi är både friskare och lever länge. Men varför verkar vi då så intresserade av vår hälsa? Har vi blivit mer medvetna om alla sjukdomar som vi kan drabbas av att vi ständigt letar efter en magisk behandling? Har naturliga tillstånd som graviditet eller sorg eller stress medikaliserats så till den grad att de ses som sjukdom?

Vad kan göras för att vi inte ständigt ska känna oss oroliga för att bära på en sjukdom? Jag tror det gäller att t ex finna vad som salutogenes kallar för ”friskfaktorer” , bl a en mening och ett sammanhang i livet

När det gäller överflödet av ständiga nyheter så frågade jag med lite oro en psykiater om informationsöverflöd skall vara för evigt? Psykiatern vände på mitt perspektiv och frågade varför det är så dåligt med ständiga nyheter, det kanske är något bra som aldrig kommer att ta slut?

För ett tag sedan hade jag ett utbyte med Mats Bergstrand, debattredaktör på DN och en av Sveriges viktigaste opinionsbildare

Jag skrev om vad jag tyckte om journalisternas subjektivitet som man gärna inte låtsas om bakom en förfalskad önskedröm om “objektivitet”. Detta är del av svaret från Bergstrand:

“Sedan är du inne på någonting annat: redaktörernas subjektivitet. Där håller jag fullständigt med dig. All journalistik är subjektiv. Alla nyhetstexter är subjektiva. Redaktörernas urval är subjektivt. Jag har studerat den frågan ganska noga. Bland annat den forskning som Harvardprofessorn Thomas E Patterson bedrivit i ämnet. Han har genomfört en mycket intressant experimentell studie med journalister från olika länder som visar på denna subjektivitet i nyhetsbedömning och nyhetsförmedling. Det är bland annat därför som jag börjat skriva de har krönikorna. Jag menar att det är bra om jag något diskuterar mina tankar bakom publiceringar och den ofta förekommande metadebatten om DN Debatt”

“All journalistik är subjektiv” skriver Bergstrand som borde, om någon, känna till den journalistiska verkligheten. Frågan uppkommer då hur det kommer sig att medicinartiklar och nyheter, men inte bara dessa, är så lika och repeteras ofta i svensk media? Visserligen kan en enda nyhet på TT spridas över hela den svenska mediavärlden men även om TT skriver en nyhet så upprepas ofta samma nyhet i olika s k oberoende media. Ett av felen är, som jag ibland upptäckt på Svd, att samma nyhet skrivs av både Svds journalist, av Sveriges Nyheter och av TT. Således kan ibland tre artiklar av SAMMA nyhet publiceras en och samma dag.

Enn annan orsak är kanske det som Joakim Nilsson, Frilansjournalist beskrev i sin artikel om utlandsrapporteringen i svensk nyhetsförmedling:

“Vid en utfrågning under ett seminarium i Washington DC ursäktade SVT:s korrespondent Lisa Carlsson alla vinklingar i hennes egna reportage med att hon ville beskriva USA:s politik “med svenska ögon”.

Vad menas med “svenska ögon”? är inte detta bara en förskönad omskrivning av journalistens egna politiska värderingar, vinklingar och partsinlagor (som kan vara medvetna och/eller omedvetna) ? Det är journalistikens totala subjektivitet som bestämmer urvalet och innehållet i artiklar. Men hur kan vi då förklara att så många journalister verkar vara stöpta i samma form dvs väljer ut och skriver nyheter som är vinklade på nästan samma sätt ? Så mycket att man kan tala om ett starkt journalistisk kollektivt drev för ett slags perspektiv på bekostnad av andra. Och den som drabbas är förstås den intet ont anande nyhetskonsumenten som sakta men säkert blir indoktrinerad att endast ett perspektiv gäller.

Transponera detta till nyheter om medicin och vi kan få en stark övervikt för t ex en negativ attityd mot läkemedel, eller mot läkare eller för en slags Robin Hood-liknande folkhjältesperspektiv mot ett inbillat medicinskt etablissemang som får vara fienden..

Hur ska man då göra som vanlig nyhetskonsument för att söka få två eller flera olika vinklar till olika nyheter inom medicin och andra ämnen? Det gäller att aktivt söka upp olika nyhetskällor och olika experter för att se att det perspektiv som blivit övervägande inom svensk media inte nödvändigtvis är det perspektiv som finns i en stor del av världen. Och till detta har vi bl a Internet och sökmotorn google.se och google.com

Frågan är om vi orkar och vill själva söka efter olika perspektiv eller om “svenska ögon” är den enda allsmäktiga perspektivet som får gälla?

Läste i dagens Expressen ett inlägg av Joakim Nilsson Frilansjournalist där han bl a skriver följande om den svenska bevakningen av amerikansk utrikespolitik “Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild.
För svenska nyhetskonsumenter är det näst intill omöjligt att verifiera den information som presenteras” Jämför denna situation med medicinjournalistiken. Idag t ex publicerade både Svd , TT och Dagens Medicin samma medicinska nyhet om en studie som visade att ett blodfettmedel (Ezetrol) visserligen sänker det onda kolesterolet men har samtidigt ingen effekt på blodkärlsväggarnas tjocklek (ett kliniskt tecken på åderförkalkning). Detta är således en stor negativ studie som journalister i svensk media slår upp stort. Varför slå man gärna upp negativa kliniska studier inom t ex läkemedel medan i andra fall man utan tveksamhet höjer samma läkemedel till skyarna? Finns det verkligen inga andra perspektiv eller vinklar i svensk dags- och kvällspress när det gäller medicinsk journalistik än svart och vitt ? Var finns alla färgnyanser mellan svart och vitt? Särskilt som man vet att den senaste stora kliniska studie som publiceras inte är sista ordet i en forskning som pågått länge och kommer att pågå länge. Varför finns så lite balans i rapporteringen av medicinska studier?

För ett tag sedan skrev jag om den “moraliske” medicinjournalisten” för Sällskapet Svenska Medicinjournalister Temat var etik hos journalister och särskilt medicinjournalister. Temat är ganska populärt i dagarna eftersom det verkar som om mer och mer medicinska nyheter verkar bl a vara mer larm- och skrämseljournalistik än medicinsk journalistik som bygger på “kunskap och integritet”. Det räcker bara med att t ex se på Expressens senaste löpsedlar och rubriker t ex “Mat kan rädda ditt liv” , “Övervikt kan leda till bröstcancer”, “Så skyddar dig dig mot hjärtsjukdomar”. Snart så kommer alla att varnas för något som kan skada dom. Och tydligen säljer dessa larm- och skrämselrapporter lösnummer eftersom de verkar figurera mer och mer i t ex Expressen. Men detta är inte konstigt. Läser man t ex vad en Expressenjournalist har skrivit om sin roll så förväxlas medicinjournalistik med hälsoarbete. “God medicinjournalistik viktig ur folkhälsoperspektiv” är rubriken för en artikel . Där står det bla att “Det är en av journalistikens grundläggande uppgifter att granska makten och stå på medborgarens sida” , “för våra läsare är det resultaten som är det viktigaste” och “Det är …. viktigt att presentera hur de människor som är drabbade av en sjukdom har det”. Men på bekostnad av vederhäftighet ? Ett exempel på det senare var Expressens (missriktade) kampanj mot naturmedel. Jämför man de biverkningar som sk naturmedel ger jämfört med t ex läkemedel, alkohol, rökning, trafiken mm så framstår naturmedel som ganska oskyldiga. Men vad gör det när poängen är att skriva om larm och skrämma folk när det denna gång gällde naturmedel?. Andra gånger är det risken för att drabbas av sjukdom X, Y eller Z. Har vi så till den grad medikaliserats i vår moderna tid att suget efter hälsa och befrielse från sjukdom verkar vara ett sånt eftertraktat mål för oss människor? och vad kan hända efter för många medicinska larm? Jo, att läsarna dels blir förvirrade och dels misstänksamma mot all slags medicinjournalistik. I gamla Sovjetunionen visste alla att ledningens språkrör Pravda (sanning) var mest lögn. Människor blev vana att misstro myndigheter som endast berikade sig själva. På samma sätt kanske läsare av ständiga larm och skrämselartiklar inom medicin och hälsa kanske kommer att läsa all slags medicinjournalistik som lögn eller åtminstone som partsinlaga?