Nymedicin

Göran Rosenberg (GR) är en välkänd journalist som enligt min mening har skrivit intressanta texter.  Men även sådana vanligen pålästa personer kan säkert inte vara lika duktiga inom alla områden och en av dessa är, enligt vad jag tror, den senaste artikeln i Dagens Nyheter om ”jakten på det evidensbaserade”.

I denna artikel definierar GR först ”Placebo” som ” bevisligen verkningsfull medicin” som är ” resultatet av ett samspel mellan läkare och patient där patienten tror på läkaren och därmed på behandlingen”

Eftersom vi inte vet hur placebo fungerar så kan vi inte heller etablera ett ” allmängiltigt svar”, skriver GR, något som enligt GR är typiskt för Vetenskapen. Svårigheten att förklara placebo vetenskapligt, fortsätter GR, gör också att man idag inte kan utvärdera evidensbaserat vetenskapligt t ex placebo, homeopatiska preparat eller antroposofisk behandling.

Därför bär man inte heller förbjuda dessa behandlingar, skriver GR.

Vad är egentligen ”placebo”?

Enligt en översikt från den evidensbaserade medicinens tempel, Cochrane, har GR fel då forskarna drar slutsatsen att det inte finns något som heter placebo. Enligt översikten är placebo ett konstgjort begrepp som kommit fram som ett systematiskt fel i studierna eller beror på patienternas egen självläkande förmåga.

Kliniska slumpmässiga (randomiserade) studier jämför ofta effekt av aktivt läkemedel med ingen behandling/sockerpiller/placebo. Behandlingen med aktivt läkemedel kan då vara effektivare än alternativet som i de flesta studier också har effekt, som kallats för ”placebo”. Vill man ha ett värde av ”placebo” så skulle man jämföra den behandlingen med ingen behandling alls. Men sådana studier görs inte ofta eftersom de dels är mycket svåra att genomföra (bla därför att placebo=ingen behandling) och dels inte har direkt ekonomisk vinning som t ex ett läkemedel som kan säljas på marknaden.

Vid genomgång av de studier som har gjorts är författarna Hróbjartsson A och Gøtzsche PC slutsats att ”There was no evidence that placebo interventions in general have clinically important effects” .

Placebo kan då, enligt översikten, vara samma sak som ”natural course of the disease” eller en statistisk felkälla.

En sjukdoms naturliga utveckling kan vara beroende på kroppens egen självläkningsprocess.

Om det inte finns något som heter placebo faller GRs resonemang eftersom vi redan idag har viss kunskap om och kommer inom i en framtid att kunna forska fram mer och mer kunskap om kroppens egen självläkningsprocess.

Felaktig syn på Vetenskap

Vetenskap viker inte heller för komplexa sammanhang, som GR påstår, även då det finns okända faktorer. Enligt t ex Wikipedia så begränsas inte vetenskap av ”svårberäkneliga faktorer och omständigheter” utan av att man använder t ex övernaturliga förklaringar eller INTE utsätter förklaringarna för ”kritik, granskning och diskussion”.

Omvänt är vetenskap en metod att förklara fenomen med systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap som kan ”kritiseras, granskas och diskuteras” och  reproduceras.

Evidensbaserad medicin (EBM) är en process av systematisk sökning, värdering och användning av moderna forskningsresultat som grund för kliniska beslut. ”Moderna forskningsresultat” grundar sig på olika slags studier och inte enbart på s k randomiserade kliniska studier. Men det finns även andra delar i EBM, som t ex kommunikation mellan läkare/vårdgivare och patient,

Det finns olika bevisnivåer för evidensbaserade resultat beroende på vilka slags studier som man genomfört. Dessa är: starkt (evidensstyrka 1), måttligt (evidensstyrka 2) och begränsat (evidensstyrka 3) vetenskapligt underlag. Den fjärde kategorin avser antingen otillräckligt eller motsägande vetenskapligt underlag.

Argument för godkännande

Antroposofisk medicin och homeopatiska preparat har använts i många år och det finns ett antal kliniska studier genomförda även om man inte har genomfört randomiserade studier av varje preparat. Det finns bevisligen personer som tillfrisknat och mått bättre på antroposofisk medicin och homeopatiska preparat.

På liknande sätt finns det olika bevisnivåer för konventionell klinisk praxis (allopatisk medicin). Bevisnivåer som ibland står sig slätt när man möter den enskilde unike patienten som drabbats av sjukdom.

Vilka kriterier ska myndigheter då följa för att godkänna eller förbjuda vissa medicinska behandlingar och läkemedel/preparat?

Ställer man kravet av ett antal randomiserade kliniska studier så kommer ett antal behandlingar inom den konventionella medicinen heller inte att godkännas eftersom de grundar sig på beprövad erfarenhet.

Accepterar man däremot olika bevisnivåer så bör man godkänna även antroposofisk medicin liksom homeopati som har bevisade effekter trots att man inom vissa kretsar dömer ut dessa behandlingar enligt teoretiska överväganden.

I sin artikel argumenterar GR för godkännande av dessa komplementära behandlingar utifrån ”det oförklarliga placebobegreppet” och på grundval av det ”svårgripbara och mångtydiga” begreppet beprövad erfarenhet.

En alternativ argumentation är istället att utgå från att det finns vissa vetenskapliga bevis för dessa komplementära behandlingars effekter och att dessa bevis räcker för godkännande.

Journalister vill ofta hitta sk ”scoop” dvs vara först med olika nyheter. Så även inom medicin och kanske även vetenskapsjournalistik.

Men frågan är varför? Är det för att journalism idag är som en idrottstävling där det gäller att vara först med nyheter annars blir man besegrad av andra journalister? I sportsammanhang gäller det att vinna men inom journalism? Är det inte mening att journalister ska förmedla vederhäftiga och förhoppningsvis trovärdiga nyheter?

En av de heliga principerna bakom journalism är den s k objektiviteten eller ambitionen att belysa nyheter från olika håll, helst oberoende källor. Sanningen är som vi alla vet mycket svår att fånga men ett sätt är att förmedla olika åsikter som finns.

Hur rimmar den ambitionen men att vara först med nyheter?  Inte alls, utan stressen att vara först med nyheter ger sällan tid att kontakta och kolla oberoende källor.

Inom medicin vet man också att olika resultat av studier måste upprepas, ibland flera gånger, innan de kan accepteras.  Resultat från experimentella djurstudier eller tidiga kliniska studier kan komma att ändra sig när de väl upprepats . Vissa resultat försvinner medan andra håller sig och förstärks.

Man måste därför vara försiktig vid tolkning av medicinska resultat. Men media kommer ut varje dag (eller flera gånger per dag), eller varje vecka och då måste det finnas nyheter att publicera.

Tvingar detta fram ett tryck på att publicera sensationer och uppseendeväckande nyheter, också inom medicin och vetenskap? Men detta är vad allmänheten som läser tidningar och ser på TV vill, säger någon., annars skulle de inte köpa tidningar varje dag eller se på TV-nyheterna varje kväll.  Förvisso drivs media av utbud och efterfrågan som många andra verksamheter i samhället. Men är detta alltid önskvärt?

Inte så i dessa tider av ekonomiska problem där den s k alltför fria marknaden har lett att myndigheter och regeringar ska komma in och reglera det till synes fria utbudet (av lån) och efterfrågan (att tjäna så mycket pengar som möjligt).  Så varför inte också inom media?     

Redan idag styrs innehållet i media av redaktörer och andra som har bestämmanderätt över vad som ska publiceras och vad som inte ska göra det. De kan utan större problem välja att satsa på kvalitet istället för kvantitet och på seriösa nyheter istället för på sensationer.

Men håller kvalitet i vårt hårt pressade kommersiella klimat?  Är det inte välbekant att kvalitet är mycket smalt och uppskattas endast av ett fåtal?  Men inom andra breda områden så uppskattas kvalitet, t ex sport eller musik.  Där verkar folktrycket sätta målet att det är eftersträvansvärt att söka bli bäst i Sverige, Europa och kanske t o m världen.  Och blir en Björn Borg eller Birgit Nilsson världskända så har de satt Sverige på världskartan när det gäller tennis och opera.

Varför är det OK att satsa hårt på kvalitet inom t ex sport och musik men inte inom media?

Är det för att vi inbillar oss att det finns heliga värden att vara ”folkliga” och därför prioriterar kvantitet framför kvalitet?  Men uttrycker inte detta synsätt ett folkförakt? ”Folklig” innebär inte automatiskt att man är nöjd med en låg nivå. Tvärtom vill väl varje människa bli bättre och nå högre.

Har inte media och Public  Service ett folkbildningsansvar  som är viktigare än kortsiktiga kommersiella intressen? Hur kan man kräva av redaktörer att de ställer högre krav på sina journalisters texter?

Skall det behövas generationsskifte för att det ska komma ansvarsfulla redaktörer som kan ställe högre krav på journalister?

Eller så kanske vi alla är nöjda med den i tyvärr mångt och mycket befintliga medelmåttiga nivån där alla ska kunna allt och därför egentligen ingen ska kunna någonting överhuvudtaget? Valet är vårt.

I sin krönika ondgör sig Karin Bojs över vad hon påstår vara ministerstyre i den nya budgetpropositionen. Bojs tar upp frågan om stamceller och skriver sedan:

”När ett forskningsområde blir väldigt modernt flockas charlataner och opportunister”, och ger på detta ett exempel från henne själv när hon skriver i en annan mening ”jag som nog är den svenska journalist som har skrivit allra mest om sådana celler”

Så ett populärt forskningsområde får både pengar och drar till personer som fuskar men det gör inte medicinjournalismen?

Bojs anklagelse gör sig bättre om den riktas mot den genre hon själv företräder, den medicinska och vetenskapliga journalistiken.

Därför att när bl a stamceller blev populära så började Dagens Nyheter med Karin Bojs att skriva massor med artiklar om detta. Varför? Jo, eftersom området blev så hett och populärt.

Men det är alltid lättare att anklaga andra än att se sig själv i spegeln.

”SJÄLVKLART SKA skattebetalare få ställa krav på forskningen, bland annat på kvalitet och prestation. Vi kan inte bara hinka ut en massa pengar på forskare som lullar runt med precis vad de känner för”, fortsätter Bojs

Återigen kan man använda samma ord för medicin och vetenskapsjournalismen på Dagens Nyheter. Självklart måste läsarna få ställa krav på medicin- och vetenskapsjournalism, vi kan bara inte hinka ut en massa pengar och bidrag till en tidning som lullar runt med precis vad de känner för.

Men det är just vad DNs vetenskapsredaktion gör. Skriver precis om vad de vill, utan någon som helst kvalitetskontroll eller krav på prestation.

I andra länder finns en kritik mot medicin- och vetenskapsjournalistik men i Sverige lyser detta med sin frånvaro. Är det inte kanske mer angeläget att syna svensk medicinsk- och vetenskapsmedia mer än att syna myndigheterna?

Media anser sig ha rätt att agera domare, anklagare och försvarsadvokat när det passar och når miljoner läsare med sina budskap

Varför håller man sig inte med en egen intern utredare av kvalitet på medicinska och vetenskapliga nyheter på ett systematiskt sätt? Abdikerar man från detta så finns risken att ”andra aktörer tar vid i skildringen av verkligheten” och detta är ”värdefullt från samhällets synpunkt men riktigt illa för tittron till de etablerade medierna”

Karin Bojs visar en grundläggande och djup okunnighet när hon manar antroposoferna till att presentera bevis för att deras preparat har effekter på sjukdom.

Enligt Bojs är de bevis som krävs är just ” vetenskapliga studier” . Med detta menas prospektiva, randomiserade, dubbelblinda kliniska studier som i genomsnitt kostar ca 800 miljoner dollar för att få fram ett enda godkänt läkemedel.

Prospektiv innebär att en studie ska vara framåtblickande dvs att man inte ska analysera vad som har hänt utan försöka istället att följa patienterna under en tid för att få svar i en nära framtid.

Randomiserad innebär att man slumpmässigt väljer ut patienterna i studien och dubbelblind innebär att varken läkare/prövare eller patient vet vilken behandling som har getts. Detta vet man bara i slutet av studien då man kan se om preparatet/produkten/läkemedlet haft effekt eller inte.

Studier som genomförts enligt ovan kriterier utgör grunden för vad som kallas evidensbaserad medicin.

Ett grundläggande problem med evidensbaserad medicin är att den endast kan ge bevis för vad som är kvantifierat och mätbart. Kliniska studier kan inte genomföras på det som inte kan mätas. Kliniska studier reducerar således människor och patienter till maskiner.

Inom praktisk klinisk medicin finns ett flertal sådana fenomen som man inte kan mäta t ex relationen mellan patient och läkare. Denna relation inbegriper tilliten, förtroendet, trovärdigheten som en patient har till sin läkare och detta är helt avgörande för om en viss behandling ska ha effekt eller inte.

Att relationen mellan läkare och patient idag inte kan mätas och kvantifieras beror inte på att detta förhållande är omätbart för alltid utan på att vi idag inte vet hur vi ska kvantifiera relationen.
Placebo eller sockerpiller kan också mätas och kvantifieras och tas därför upp i kliniska studier trots att man inte vet vad placebo är. Placebo som alltså ofta i kliniska studier har lika stor effekt som det testade preparatet. Det finns flera fenomen som man kan mäta och uppskatta i kliniska studier och som har effekt på behandling men som man inte riktigt kan identifiera t ex den grupp eller team som behandlar patienter som drabbats av stroke.

Bojs föreslår att alla 3500 preparat som antroposofer idag använder ska testats med ovan beskriva kliniska studier som inte är gjorda för att mäta t ex effekterna av placebo, teamet eller de preparat och behandling som antroposoferna använder sig av.

Bojs kan lika gärna kräva att det ska göras vetenskapliga studier för att se om kärlek har en effekt. Vi vet att kärlek har stora effekter men att vetenskapen tyvärr inte kan kvantifiera kärleken dvs sätta siffror på den. Tänk vilken absurd känsla kärleken skulle vara om vi kunde kvantifiera den. Då skulle vissa män och kvinnor verkligen kunna bevisa för sina partners hur mycket de älskar dem – detta är ju bevisat i vetenskapliga studier….

Men säger då någon att kärlek inte är samma som medicinska behandlingar. Kärlek är en omätbar (idag) känsla medan vi kan mäta våra behandlingars effekter. Ja, vi kan mäta de fenomen som kan kvantifieras men vi kan inte sätta siffror och värden på de helt avgörande fenomenen som bestämmer om en medicinsk behandling har effekt eller inte.

Vi behöver både mäta det som kan mätas och värdera och uppskatta det som idag inte kan mätas. Bojs upphöjer reduktionismen och positivismen till lag som alla måste följa. Men vem har gett Bojs eller någon annan på Dagens Nyheter tolkningsföreträde och mandat att sätta sig på verksamheter som hon inte verkar kunna förstå? Vem har gett Bojs och DN rätten att neka patienter den vård som de vill ha?

Bojs kampskrift mot antroposofin bådar inte gott då hon imorgon kan komma att anklaga en annan grupp vars värderingar hon inte delar. Idag antroposofin, imorgon homeopatin, i övermorgon alternativmedicin (som är en bluff), vad kommer sen?

Kanske anklagelser på all medicin som bygger mer på beprövad erfarenhet och läkarens egen kliniska skicklighet och inte på kliniska studier? I så fall kanske vi begränsa mänskligheten och patienterna till maskiner – i sanning ett genteknologiskt projekt som verkar falla DN:s vetenskapsredaktion i smaken.

I sin krönika och kommentar till årets Nobelpris börjar Karin Bojs med följande heja, heja fras: ” Det blev storslam till Japan och Frankrike i år. Tre Nobelpris till vardera landet!”

Storslam? Nobelpris? Talar Bojs här om Olympiska Spelen, eller vad?
Det hela blir inte bättre med analysen ”Japanerna lär jubla nu, när de har lyckats få en kemipristagare, två japanska fysikpristagare och en tredje fysikpristagare som visserligen är amerikansk medborgare nu, men född och uppvuxen i Japan”. Detta är något som som sportjournalister brukar analysera dvs att sportsmän tävlar för ett land men är född och uppvuxen i ett annat land..

Tydligen anser Bojs att Nobelpriset är något som respektive nation bör jubla för. Precis som man gör i sportsammanhang.

Men forskningen är ju internationell och forskare samarbetar med varandra över gränserna. Forskningen väsen är samarbete, så varför tar Bojs upp det nationalistiska perspektivet?

Kanske för att Nobelpriset har (för Bojs) sådan oerhört lyskraft (”lysande hjärna”) att även Sverige och Dagens Nyheter ska få lite av stjärnglansen?

Regnbågshjärnan

” Regnbågshjärnan”, är en helt fantastisk symbol för den biomedicinska forskningen” skriver Bojs. Fantastisk eftersom den är vacker. Intressant i sammanhanget är att forskare inom fysik, och säkert inte bara fysik, mer gillar vackra, symmetriska teorier än fula, asymmetriska (Bengt Gustafsson, professor i astronomi, Uppsala Universitet). Men vem har sagt att det som i våra ögon är vackert och symmetriskt är en bättre symbol för den biomedicinska forskningen än något fult och asymmetriskt?

Forskningen ska tydligen inte bara vara spjutspets utan även vacker…..

Spå priset

Sedan kommer lite om vem som bäst kunde förutsäga Nobelpriset. Tillbaka till sporten; vem kommer att vinna 100 m loppet? Vem tippade segraren? Passar inte detta bättre i sportsidorna på DN eller melodifestivalen där man ständigt tippar segrare? Men när det gäller vetenskap och forskning?

Men någonstans verkar tävlingsmomentet dvs att presentera den ”bästa världsforskningen” vara en av de ambitioner som Dagens Nyheters vetenskapsredaktion verkar vilja följer?

Intressant också att Bojs här lyfter upp ”kollegorna i vetenskapsradion” som duktiga tippare.

Det är känt att journalister också inom vetenskap sneglar på varandra för att se vad de har skrivit. Sålunda scannar man varje morgon alla stora media för att detta ska bestämma vad man ska skriva om och vad man inte ska skriva om. Man vill gärna vara först med sin vetenskapliga nyhet. Men hur rimmar detta med forskningens väsen dvs den forskning man ska bevaka? Forskningen är en oerhört långsam process som hela tiden testas och åter testas. Hela tiden kommer resultat som efter en tid som ibland är ganska lång, komma fram till en teori som bäste beskriver resultaten. Alla andra små teorier förkastas till förmån för en enhetligare teori. Som i sin tur kan förkastas om tillräckligt starka resultat presenteras.

Men när journalister mer sneglar på varandras nyheter för att komma först så är urvalskriteriet inte ”spjutspetsforskning” eller den mest läs- och nyhetsvärda forskningen utan det hela beror på vad kollegor skriver.

Så får svensk media en likriktning där alla antigen skriver om samma nyhet eller ingen gör det.

Volvo

Hos Bojs står det helt klart att det är klimatfrågan som är Volvos problem. Helt klart därför att hon drivit klimatfrågan i DN i många år. Men är detta verkligen sant?

Volvo säger att de inte tänker sälja T6:an i norden för att den inte är tillräckligt miljövänlig. Men andra kommentatorer menar att Volvos problem inte ligger i att de saknar små miljövänliga bilar. Problemen är mycket djupare än så, t ex motorer och växellådor jämfört tyska och japanska konkurrenter.

USA är Volvos största marknad och där tänker inte Volvos konkurrenter på ordet ”miljöbil” så varför skulle detta vara ett så stort problem för Volvo i Norden? Att dra ner CO2-utsläppen i Norden litet hjälper inte. Det är utsläppen av t ex Volvo i USA, Japan och Kina som är större bov.

Men i Bojs värld så är den skyldige Volvos ledning som inte följt ”vetenskapen”. En ”vetenskap” som förordar miljöbilen som lösning på alla Volvos problem. Men denna verklighetsbeskrivning ifrågasätts av många. Hör det då inte till en journalists skyldighet att presentera bägge sidor av en kontroversiell nyhet? Nej, tydligen inte.

Har man kört sin klimatlinje i ett antal år så är det den som ska vecka efter vecka bankas in i folk och inga andra perspektiv. Så får vi en likriktning i svensk media som vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, indoktrineras i folks ”lysande hjärnor” så att vi till slut sväljer detta med huller och hår.

Borde inte ett minimalt krav vara att journalister som själva inte har en aning i sakfrågan, tar upp olika åsikter och ger ett balanserat intryck av en kontroversiell fråga?

Ignorans har aldrig hindrat någon journalist, fick jag höra för många år sedan av en person (den världsberömde violinisten Isaac Stern) som hade träffat journalister under hela sitt liv.

Jag har inte tänkt mycket på det innan jag fick se i media att vissa journalister utnämnts till medicinska hedersdoktorer av universitet, eller priser av organisationer.

En journalist kan och vill skriva men detta säger ingenting om hennes kunskap och kompetens.

När jag för antal år sedan ville gå på en specifik medicinsk journalistutbildning i New York frågade prefekten mig om min bakgrund. Jag berättade att jag var legitimerad läkare och utbildad i medicinsk forskning med doktorsexamen. ”Tycker du om att skriva och kommunicera?”, frågade prefekten mig. Jag svarade ja och då berättade prefekten för mig att jag inte behövde hans kurser. ”Hos oss, sa prefekten för medicinjournalistutbildningen i New York, får studenterna mest undervisning i medicin och vetenskap, inte av journalism. Kan man skriva och berätta en historia så att folk läser den så är problemet kunskap, inte att skriva eller intervjua som en journalist”.

Hur får en journalist som t ex förut haft utbildning som bagare eller konditor sin kunskap om det område som hon bevakar?

Läkare studerar 5,5 år innan de gör sin provtjänstgöring i 18 månader och forskarstuderande forskar i fem eller åtta år eller mer innan de skriver sin avhandling.

Varför behöver läkare och andra inom sjukvården liksom forskare formellt gå igenom vissa utbildningar innan de får sin legitimation dvs att utöva sitt yrke? Jo, eftersom man måste ha vissa grundläggande kunskaper innan man börjar behandla sjuka patienter eller skriva en vetenskaplig avhandling. Men även andra yrkesgrupper kräver viss kunskap.

En journalist som skriver om medicin och vetenskap behöver inte ha minimal utbildning i medicin och vetenskap. Faktiskt så räcker det med journalism och intresse. Hon är oftast autodidakt dvs lär sig om ämnet genom att intervjua, skriva om ämnet i ett antal år.

Men hur skulle det se ut om läkare eller apotekare eller sjuksystrar skulle lära sig grundläggande saker när de väl är ute och arbetar med sjuka patienter? Eller om forskarstuderande på en gång skulle genomföra experiment som kräver viss kunskap som de inte fått? Eller tänk om rörmokare eller elektriker skulle bara börja arbeta utan någon slags licens eller grundläggande utbildning.

Det skulle inte alls gå. Men en journalist kan skriva om vad som helst utan någon som helst formell krav på kunskap inom det ämne hon skriver om eller bevakar. Därför kan ledande svenska vetenskapsjournalister utan tillstymmelse till eftertanke säga att de ”drivs av intresse och av kommunikationen med och engagemanget från läsarna”.

Av ”intresse” men inte av kunskap eller kompetens. Detta behövs nämligen inte inom en journalism som nöjer sig med att läsa innantill i pressmeddelanden (eller i bästa fall i originalstudier) och får all sin information från att intervjua experter.

”Enkel”= omkskrivning för den egna begränsningen?

I de olika omnämnanden som getts för journalister som nominerats eller fått pris finns vissa meningar som är intressanta. Man skriver t ex att det är viktigt att de på ett ”enkelt och lättbegripligt sätt” förmedlat vetenskapliga rapporter och undersökningar. Men vad menas egentligen med ”enkelt och lättbegripligt”. För vem? För en 14-åring eller en 10-åring?

Varför knyter man ihop kunskap och pedagogik med enkelhet och något som ska vara lätt att begripa när man talar om medicin och vetenskapsjournalisters förtjänster? Visst ska lärare vara duktiga pedagoger och visst sa bl a Einstein att forskare bör kunna förklara sina resultat men varför göra något som är komplext enkelt?

Kan det vara så att juryn som ger pris och hedersdoktorat själva vill att deras egna ämnen ska vara på en nivå som är ”enkel och lättbegriplig” för vem som helst?

Men varifrån finns den konstiga ambitionen att ”vem som helst” ska förstå en journalistik text? Ska vem som helst kunna förstå kvantfysik eller matematik? Människor själva har olika intresse, många tycker om att läsa om och titta på sport, andra på våld och ytterligare andra på sex. Ett fåtal läser kulturtidskrifter och ännu mindre läser t ex medicinsk fackpress.

Ändå är ”enkelheten och lättbegripligheten” viktig ur ”folkutbildningens och demokratins skull”. Men demokrati innebär inte att alla måste kunna förstå allting. Människor drivs av sitt intresse och detta innebär att en mycket selektiv krets av personer intresserar sig för medicinska och vetenskapliga ämnen (hälsa är något annat). Varför är det då viktigt att just medicin och vetenskapsjournalister ska skriva ”enkelt”?

Är detta kanske en omskrivning för ens egen begränsning? Är man en allmänjournalist utan varken kunskap eller intresse för medicin eller vetenskap så vill man gärna att ens artklar ska vara ”enkla”.

Egen och andras behov av marknadsföring

Det är också intressant att t ex Dagens Nyheter ett flertal gånger marknadsfört sin egen vetenskapsredaktör om denna nominerats till pris eller fått en utmärkelse. Som om detta var en läsvärd nyhet som kan intressera läsarna. Varför tycker DN att det är intressant för läsarna att veta att ens egen medarbetare får pris? Kommer tidningen att få mer försäljning om man stimulerar till personkult av ens egna medarbetare och om dessa använder tidningen som en plattform för högst egna och subjektiva tankar och värderingar?

Min verkliga förvåning är inte så stor att vissa journalister använder sin tidning som en plattform att marknadsföra sig själva. Jag är desto mer förvånad över de medicinska myndigheter och andra i samhället som delar ut priser och hedersdoktorat till journalister och redaktörer som om de var forskare eller läkare som gjort insatser för samhället. Men det är klart, vill Karolinska Institutet dra nytta av lite stjärnglans från Sharon Stone för att locka press och uppmärksamhet till den egna institutionen så inser också medicinska myndigheter och andra att det är i deras egna syften som man ger priser och utmärkelser till journalister och redaktörer som kan nå hundratals tusen, om inte miljoner, läsare varje dag.

Vad blir nästa steg i denna smått komiska cirkus av gemensamma särintressen? Att ge vissa journalister ett Nobelpris för deras insatser att förenkla verkligheten så till den grad att vi alla riskerar att bli dummare och dummare? Och allt i den heliga jämlikhetens och solidaritetens namn.