För ett tag sedan skrev jag om den ”moraliske” medicinjournalisten” för Sällskapet Svenska Medicinjournalister Temat var etik hos journalister och särskilt medicinjournalister. Temat är ganska populärt i dagarna eftersom det verkar som om mer och mer medicinska nyheter verkar bl a vara mer larm- och skrämseljournalistik än medicinsk journalistik som bygger på ”kunskap och integritet”. Det räcker bara med att t ex se på Expressens senaste löpsedlar och rubriker t ex ”Mat kan rädda ditt liv” , ”Övervikt kan leda till bröstcancer”, ”Så skyddar dig dig mot hjärtsjukdomar”. Snart så kommer alla att varnas för något som kan skada dom. Och tydligen säljer dessa larm- och skrämselrapporter lösnummer eftersom de verkar figurera mer och mer i t ex Expressen. Men detta är inte konstigt. Läser man t ex vad en Expressenjournalist har skrivit om sin roll så förväxlas medicinjournalistik med hälsoarbete. ”God medicinjournalistik viktig ur folkhälsoperspektiv” är rubriken för en artikel . Där står det bla att ”Det är en av journalistikens grundläggande uppgifter att granska makten och stå på medborgarens sida” , ”för våra läsare är det resultaten som är det viktigaste” och ”Det är …. viktigt att presentera hur de människor som är drabbade av en sjukdom har det”. Men på bekostnad av vederhäftighet ? Ett exempel på det senare var Expressens (missriktade) kampanj mot naturmedel. Jämför man de biverkningar som sk naturmedel ger jämfört med t ex läkemedel, alkohol, rökning, trafiken mm så framstår naturmedel som ganska oskyldiga. Men vad gör det när poängen är att skriva om larm och skrämma folk när det denna gång gällde naturmedel?. Andra gånger är det risken för att drabbas av sjukdom X, Y eller Z. Har vi så till den grad medikaliserats i vår moderna tid att suget efter hälsa och befrielse från sjukdom verkar vara ett sånt eftertraktat mål för oss människor? och vad kan hända efter för många medicinska larm? Jo, att läsarna dels blir förvirrade och dels misstänksamma mot all slags medicinjournalistik. I gamla Sovjetunionen visste alla att ledningens språkrör Pravda (sanning) var mest lögn. Människor blev vana att misstro myndigheter som endast berikade sig själva. På samma sätt kanske läsare av ständiga larm och skrämselartiklar inom medicin och hälsa kanske kommer att läsa all slags medicinjournalistik som lögn eller åtminstone som partsinlaga?