I sin krönika i tidningen Forskning & Medicin som ges ut av Vetenskapsrådet anklagar Jan-Olov Johansson, tjänstledig senior reporter på vetenskapsradion, forskare och forskarsamhället för att de inte kan ”berätta en spännande historia”.
Detta leder, enligt Johansson, till ”tystnaden” från forskarna i det offentliga rummet.
Men stämmer detta med verkligheten? Publiken, allmänheten, läsarna får nästa all sin information från media, bl a vetenskapsradion.

Helt nyligen var Sharon Dunwoody, professor i Journalism och masskommunikation Communication, University of Wisconsin-Madison i Stockholm. Dunwoody gav ett par lysande föreläsningar som tyvärr bara åhördes av ett fåtal journalister trots att ämnet är högaktuellt för just media.

Dunwoody gav flera skrämmande exempel på vetenskaps- och medicinmedia som p g a sin ignorans bortser från den svårfångade sanningen och istället väljer att beskriva olika röster och ge en känsla av balans i deras rapportering. Balanstänkandet leder till att man ger röst år helt extrema och absurda åsikter. I vissa fall har detta lett till att människor skrämts och t o m lämnat sina hem.

Efter att amerikansk media gett röst åt en forskares skrämselrapport om överhängd risk för översvämning vid de stora sjöarna i norra mellersta delen av USA övergav tusentals sina hem. Översvämningen inträffade aldrig men då var det för sent för de som redan flytt. Man kan lätt räkna upp hundra- om inte tusentals skrämselartiklar i media som förstorar, överdriver, vinklar och förvanskar vetenskapliga och medicinska nyheter.

Dunwoody som själv varit vetenskapsjournalist och lämnat genren eftersom hon blev besviken ville gärna se en vetenskapsrapportering som mera bygger på bevisbörda (weight of evidence) än på att man måste föremedla en balans av åsikter.

Men för att känna till bevisbördan inom vetenskapliga discipliner krävs kunskap och insikt, något som i många och mycket saknas inom media som förmedlar forskning och medicin.

Det ter sig självklart att den vetenskapliga rapporteringen begränsas av den enskilde journalistens och redaktörens kompetens att dels förstå vetenskapen och dels att förmedla den på ett intressant sätt.

Idag finns varje dag massor av spännande och intressanta vetenskapliga nyheter men på ett ”vetenskapligt språk”. Man behöver bara öppna Science eller någon av Natures tidskrifter varje vecka för att hitta dessa. Men dessa artiklar kräver en viss förmåga att förstå och detta är inte helt naturligt och rätt. Man måste sätta sig in i den speciella vetenskapen, kanske leta efter referenser och sedan intervjua olika forskare för att kunna förmedla en rättvis bild av t ex en vetenskaplig studie.

Men dagens media har varken tid eller vilja att sätta sig in i vetenskapliga frågor. Allt ska gå så fort, man ska ständigt producera nyheter och då är risken stor att själv blir megafoner för vissa röster.

Förutom den pressande tidsbristen så verkar just public service i Sverige ha valt forskning och forskare som sin favoritfiende. Man kritiserar gärna och ofta forskare och forskarsamhället (ett typiskt exempel är J-O Johansons krönika) och anklagar dessa istället för att se sig själva i spegeln.
Man kan fråga sig vem som har tolkningsföreträde att rapportera om vetenskap och medicin? Vems rapportering, artiklar, inslag och bilder når ut till den svenska allmänheten? Är det vetenskapsrådet, Vinnova och de andra anslagsgivarna eller är det dagspress, kvällspress, radio och TV.

För ett tag sedan skrev Joakim Nilsson, frilansjournalist, Expressen, om svensk medias oerhört vinklade utlandsrapportering av det amerikanska presidentvalet: ” Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild”

På liknande sätt står bl a vetenskapsradion och annan media helt oemotsagd att rapportera om vetenskap och medicin. Det är media som själv och egenmäktigt tar mandatet att förmedla t ex vetenskapliga nyheter. Det är inte forskare eller andra grupperingar som är tysta eller som abdikerat sin roll i folkbildningens tjänst, det är media och inte minst public service som inte bara egenhändigt bestämmer vilka nyheter man ska förmedla utan effektivt blockerar andra kanaler att komma ut med information. Försök t ex som forskare att komma ut i media. Risken är stor att det råder brist på utrymme eller att man tyvärr inte kan ta i din artikel eller inslag.

Public service bestämmer således helt själv på vilken nivå av rapportering man ska lägga sig och vad man ska rapportera om när det gäller vetenskap.

Men istället för att ta ansvar och verkligen ge möjligheter för t ex forskare att uttrycka sig i media så spelar man offer när Johansson t ex kallar sig ”fattig reporter på public service” trots att man är herre på täppan.

En sådan inställning verkar vara kontraproduktiv för det påstådda ändamålet att ge mera plats till forskare i media.