En ny genomgång av artiklar som handlar om komplementär medicin i australisk media har visat att artiklarna är undermåliga enligt vissa kriterier på tillförlitlig rapportering.

Intressant i sammanhanget är att den bästa gruppen av artiklar som handlade om vitaminer, mineraler mm i genomsnitt inte var bättre än artiklar som handlar om medicinska studier och resultat.

De största misstagen är att man underlåter att ta upp kostnader för behandlingen, biverkningar, man har inga kommentarer från oberoende experter, sätter inte in nyheten i ett sammanhang mm
Detta är ganska skrämmande resultat om man tänker sig att allmänheten får mest sin information om hälsa och medicin via media dvs dags- och kvällspress, TV & radio.

Det går tydligen att förbättra rapporteringen genom t ex att man går igenom och kommenterar varje artikel som handlar om hälsa och medicin i svensk press och ger en skräddarsydd, aktiv intensiv återkoppling till journalister, ungefär som man gjort i Australiska Media Doctor. En sådan återkoppling har visat sig effektiv när det t ex gäller hjärtsjukvården där man först skapade register över behandlingar och ingrepp för att få fram de bästa behandlingarna och ingreppen. Sedan gick man ut och bedömde de olika sjukhusen och poängsatte dem hur väl eller om de använde de senaste behandlingarna eller inte.

Det hela tog emellertid skruv, enligt Lars Wallentin, professor och en Sveriges mest kända och opinionsbildande hjärtläkare som bl a ansvarat för hjärtregistren, när man jämförde de olika sjukhusens poäng med varandra och detta blev omskrivet i media.

Inget sjukhus eller hjärtklinik ville vara sämre än sina kollegor och chefsläkare och andra i ledningen började införa olika förbättringar inom deras egna sjukhus och hjärtkliniker.
Men detta handlade om hjärtsjukvården och politiker som är känsliga för att synas och namnges i media. Vilken instans är journalister som skriver om hälsa och medicin känsliga för? Kanske deras redaktörer? För inte skulle väl någon media ta på sig rollen att bevaka och bedöma andra kollegors artiklar? Symtomatiskt nog är det läkare som skapat sajten Media Doctor i Australien, inte journalister.
Det här med känslighet för intern kritik är inte bara förbehållet journalister, utan det finns inom alla yrkeskategorier, läkare såväl som lärare, poliser som musiker.

En annan insats är utbildning och träning som kan höja journalisterna och deras artiklars kvalitet. Men då måste journalisterna själva vilja gå på kurserna. I USA finns ju det som kallas continuing education för läkare dvs läkare måste ta ett visst antal kurser varje år för att hålla sig uppdaterade inom olika medicinska områden som hela tiden utvecklar sig. Men detta system, som krävs för att bibehålla sin legitimation i USA, skulle kanske mötas av ett ramaskri i Sverige när det gäller både journalister och läkare. Skall man tvingas att sitta i skolbänken hela livet?

Ja, varför inte om ens handlingar påverkar andra människor och om detta gäller för läkare så varför inte för journalister?

När det gäller fortbildning av läkare så har myndigheter som t ex Socialstyrelsen eller landstingen och kommunerna ett ansvar som de tyvärr inte uppfyller p g a av vad som kallas för resursbrister. Detta har och kan kritiseras eftersom man då ger upp fortbildning för andra aktörer.

När var senaste gången som en medicinsk journalist eller en journalist som skriver om hälsa har gått på en vidareutbildningskurs? Var finns efterfrågan bland medicin och vetenskapsjournalister för fortbildning inom deras områden? Var finns kraven som de måste upprätthålla?

Att döma av gensvaret från journalister är det inte fortbildning som efterfrågas utan andra saker, som t ex kritisk granskning av vetenskapssamhället. Men hur kan man vara kritisk granskare utan kompetens och kunskap inom t ex en viss del av vetenskapen eller medicinen?

”Extreme democracy” är en term som myntats för att beskriva att vi alla kan ha ett politiskt ansvar

Men därmed är det inte sagt att vi alla har samma kompetens , förmåga, nyfikenhet mm. När det gäller sport så är det självklart att alla inte kan bli Björn Borg eller kinesiska elitgymnaster. Där skulle man inte drömma om att tro att alla kan bli allt som de vill. Vi vet att Björn Borg hade unika talanger som han ständigt förbättrade genom att träna.

Men varför tror vi då att vem som helst kan bli läkare eller journalist? Varför tror vi att när man en gång gått igenom studierna att man är klar och färdig för resten av ens liv trots en ständigt föränderlig omvärld? Varför måste idrottsmän ständigt förbättra sig medan läkare och journalister kan slå sig till ro med den kunskapsmassa man en gång skaffat?

Anders Björnsson artikel om Vetenskap och normer på Svenska Dagbladet är tydligen ett ganska populärt tema eftersom det finns sex bloggar som haft åsikter liksom över 20 kommentarer till artikeln.

Hur formas våra normer? våra lagar och förordningar eller t ex de s k Tio Guds Budtros ha skapats av personer som säkerligen inte hade större insikter inom vad som idag kallas vetenskap. Vår moral och etik är alltså inte främst formad av vetenskapen. Inte heller våra fördomar.

Som Björnsson skriver finns det historiska exempel på tider där t ex Nazisterna försökt använda tvivelaktiga vetenskapliga resultat som grund för att t ex utrota vissa folkgrupper. Andra diktaturer t ex bolsjevikerna har genom att feltolka genetiken förstört en hel nations jordbruk

När det gäller den genetiska forskningen och stamceller så kan de i framtiden kanske användas för att bota svåra sjukdomar men även för att selektera vissa människor vars ”destruktiva” gener kan komma att anses vara icke önskvärda i samhället. Om samhället styrs av en totalitär diktator som inte behöver ta hänsyn till andras åsikter så kan faran av selektion av icke önskvärda element (människor) vara överhängande.

Björnsson skriver att ”homosex säljer” i svensk media och visst är det så att vetenskapsjournalistiken, liksom den vetenskap som denna journalistik grundar sig på trots sitt påtvingande neutrala perspektiv gärna förmedlar ”sexig” forskning eftersom den säljer.

Man blir kanske forskare för att man har ett visst intresse och nyfikenhet men onekligen värderas de forskningsresultat man får. Den första värderingen sker oftast inom laboratorier, mellan kollegor eller mellan studenter och handledare. Sedan skriver man kanske ihop en artikel som värderas av kollegor för publicering i vetenskaplig tidskrift eller inte. Men det är inte bara forskningsresultatens kvalitet som avgör om en viss forskning publicerar, frågan är också om resultaten är tillräckligt intressanta för att publiceras? Redaktörer inom specialiserade vetenskapliga tidskrifter gör en bedömning, en värdering om vissa forskningsresultat är tillräckligt ”sexiga” eller inte. ”Sexiga” behöver inte nödvändigtvis ha med sex att göra utan är bara ett uttryck för resultat som säljer och är populära (liksom sex)

När artikeln i fråga har accepterats för publicering eller t o m innan dess i vår tid av snabba kommunikationer så börjar andra journalister (inklusive vetenskapsjournalister) att göra sina bedömningar och värderingar.

Varje vecka publiceras hundratals om inte tusentals artiklar bara inom medicin och medicinsk vetenskap och det är då självklart att journalisten/redaktören i dags- eller kvällstidning måste göra sin bedömning vilken av alla dessa som hon ska skriva om.

Själva faktum att det skrivs mer om t ex homosex än om t ex malaria eller barnadödlighet i vissa Afrikanska länder visar med all tydlighet att vetenskapsjournalister liksom journalister och läsare i allmänhet tycker om att läsa om sex. Inte bara homosex säljer utan sex säljer som vi alla vet.
Om forskningens och journalistikens väsen

Forskare lever i en verklighet där deras data och resultat i bästa fall ständigt upprepas och kollas av andra forskare enligt vissa kriterier. Men för att upprepa vissa resultat måste man helst använda liknande betingelser. Ändrar man på betingelserna så ändras ju resultaten. På så sätt byggs det upp en teori från alla resultat. Massor av forskningsresultat publiceras och efter ett tag, månader, år, årtionden, skapas en teori som kan förklara resultaten. Men teorin är inte starkare än dess svagaste punkt och växer sig de svagare resultaten allt starkare så kan det hända att man får revidera teorin eller t o m ersätta den.

Hur kan forskning ändå gå framåt dvs producera nya resultat om upprepning är det viktigaste kriteriet för att bedöma resultatens vetenskapliga kvalitet?

Tomas Kuhn myntade begreppet ”paradigmskifte” när ett resultat ändrar ett perspektiv inom vetenskapen.

Journalister och journalismen inkluderande vetenskapsjournalism bygger inte på samma stegvisa utveckling som vetenskapen. Man stoppar inte publicering av en artikel bara därför att det inte finns en teori som kan förklara de enskilda resultaten. Man jagar eller rättare sagt producerar nyheter varje sekund, minut, timme, dag mm och då finns varken tid eller lust att sätta de senaste resultaten i ett sammanhang.

Det kan också hända att man varken har något intresse eller kunskap om vetenskap om man är t ex allmänreporter som skall skriva om forskningsrön. Då blir journalisten lätt en megafon för forskare X och forskare Y. Men vad gör man om forskarna har olika åsikter i frågan? Man kan t ex bortse från ena forskaren eller så kan man presentera bägge resultaten till priset av förvirring.

Enligt Björnsson så är vetenskapsjournalisternas uppgift, ja ”skyldighet”. ”att granska den vetenskapliga praktiken som vilken annan social praktik som helst, utsätta den för samma hårdhänthet som till exempel musikkritiken utsätter det musikaliska artisteriet för eller radiokritiken utsätter radiomediet för”.

Men vetenskap eller åtminstone natur- och medicinsk vetenskap är inte sammat sak som musik eller radio. Vetenskap bygger på stegvis utveckling med resultat som kan upprepas och som bedöms enligt vissa vedertagna kriterier på ”god” och dålig” vetenskap: t ex har man rätt frågeställning? adekvata kontroller? statistik? upprepar man verkligen alla betingelser mm.

Det musikaliska artisteriet eller radiomediet kan inte bedömas med samma kriterier eftersom de är i grunden subjektiva verksamheter som bedöms subjektivt av t ex musikkritiken.

Självklart kräver också musik- liksom radiokritiken viss erfarenhet och kompetens men den bygger mycket mindre på formella krav för kvalitet som t ex vetenskapen.

Samtidigt som det kanske finns för mycket subjektivt tyckande inom t ex musik- och radiokritik så kanske det finns för lite sådant inom vetenskapsjournalistik. Detta beror inte på att det inte finns tillräckligt med journalister som gärna vill kritisera utan dels på att vetenskap ofta är svår och kräver viss kunskap, den är ofta ogenomtränglig med alla dess specialuttryck och koncept som kan vara svåra att förklara.

Jag tror därför att det kan vara mycket svårt för t ex Anders Björnsson eller vetenskapsjournalister att gå in i cancerbiologins detaljer och idka vetenskapskritik mot vissa forskningsresultat eller studier. Men man kan kritisera ”vetenskapen” eller scientismen som ett perspektiv bland andra perspektiv på vår verklighet, en verklighet som är mer mångfacetterad än de olika perspektiven som vi anlägger.