Ignorans har aldrig hindrat någon journalist, fick jag höra för många år sedan av en person (den världsberömde violinisten Isaac Stern) som hade träffat journalister under hela sitt liv.

Jag har inte tänkt mycket på det innan jag fick se i media att vissa journalister utnämnts till medicinska hedersdoktorer av universitet, eller priser av organisationer.

En journalist kan och vill skriva men detta säger ingenting om hennes kunskap och kompetens.

När jag för antal år sedan ville gå på en specifik medicinsk journalistutbildning i New York frågade prefekten mig om min bakgrund. Jag berättade att jag var legitimerad läkare och utbildad i medicinsk forskning med doktorsexamen. ”Tycker du om att skriva och kommunicera?”, frågade prefekten mig. Jag svarade ja och då berättade prefekten för mig att jag inte behövde hans kurser. ”Hos oss, sa prefekten för medicinjournalistutbildningen i New York, får studenterna mest undervisning i medicin och vetenskap, inte av journalism. Kan man skriva och berätta en historia så att folk läser den så är problemet kunskap, inte att skriva eller intervjua som en journalist”.

Hur får en journalist som t ex förut haft utbildning som bagare eller konditor sin kunskap om det område som hon bevakar?

Läkare studerar 5,5 år innan de gör sin provtjänstgöring i 18 månader och forskarstuderande forskar i fem eller åtta år eller mer innan de skriver sin avhandling.

Varför behöver läkare och andra inom sjukvården liksom forskare formellt gå igenom vissa utbildningar innan de får sin legitimation dvs att utöva sitt yrke? Jo, eftersom man måste ha vissa grundläggande kunskaper innan man börjar behandla sjuka patienter eller skriva en vetenskaplig avhandling. Men även andra yrkesgrupper kräver viss kunskap.

En journalist som skriver om medicin och vetenskap behöver inte ha minimal utbildning i medicin och vetenskap. Faktiskt så räcker det med journalism och intresse. Hon är oftast autodidakt dvs lär sig om ämnet genom att intervjua, skriva om ämnet i ett antal år.

Men hur skulle det se ut om läkare eller apotekare eller sjuksystrar skulle lära sig grundläggande saker när de väl är ute och arbetar med sjuka patienter? Eller om forskarstuderande på en gång skulle genomföra experiment som kräver viss kunskap som de inte fått? Eller tänk om rörmokare eller elektriker skulle bara börja arbeta utan någon slags licens eller grundläggande utbildning.

Det skulle inte alls gå. Men en journalist kan skriva om vad som helst utan någon som helst formell krav på kunskap inom det ämne hon skriver om eller bevakar. Därför kan ledande svenska vetenskapsjournalister utan tillstymmelse till eftertanke säga att de ”drivs av intresse och av kommunikationen med och engagemanget från läsarna”.

Av ”intresse” men inte av kunskap eller kompetens. Detta behövs nämligen inte inom en journalism som nöjer sig med att läsa innantill i pressmeddelanden (eller i bästa fall i originalstudier) och får all sin information från att intervjua experter.

”Enkel”= omkskrivning för den egna begränsningen?

I de olika omnämnanden som getts för journalister som nominerats eller fått pris finns vissa meningar som är intressanta. Man skriver t ex att det är viktigt att de på ett ”enkelt och lättbegripligt sätt” förmedlat vetenskapliga rapporter och undersökningar. Men vad menas egentligen med ”enkelt och lättbegripligt”. För vem? För en 14-åring eller en 10-åring?

Varför knyter man ihop kunskap och pedagogik med enkelhet och något som ska vara lätt att begripa när man talar om medicin och vetenskapsjournalisters förtjänster? Visst ska lärare vara duktiga pedagoger och visst sa bl a Einstein att forskare bör kunna förklara sina resultat men varför göra något som är komplext enkelt?

Kan det vara så att juryn som ger pris och hedersdoktorat själva vill att deras egna ämnen ska vara på en nivå som är ”enkel och lättbegriplig” för vem som helst?

Men varifrån finns den konstiga ambitionen att ”vem som helst” ska förstå en journalistik text? Ska vem som helst kunna förstå kvantfysik eller matematik? Människor själva har olika intresse, många tycker om att läsa om och titta på sport, andra på våld och ytterligare andra på sex. Ett fåtal läser kulturtidskrifter och ännu mindre läser t ex medicinsk fackpress.

Ändå är ”enkelheten och lättbegripligheten” viktig ur ”folkutbildningens och demokratins skull”. Men demokrati innebär inte att alla måste kunna förstå allting. Människor drivs av sitt intresse och detta innebär att en mycket selektiv krets av personer intresserar sig för medicinska och vetenskapliga ämnen (hälsa är något annat). Varför är det då viktigt att just medicin och vetenskapsjournalister ska skriva ”enkelt”?

Är detta kanske en omskrivning för ens egen begränsning? Är man en allmänjournalist utan varken kunskap eller intresse för medicin eller vetenskap så vill man gärna att ens artklar ska vara ”enkla”.

Egen och andras behov av marknadsföring

Det är också intressant att t ex Dagens Nyheter ett flertal gånger marknadsfört sin egen vetenskapsredaktör om denna nominerats till pris eller fått en utmärkelse. Som om detta var en läsvärd nyhet som kan intressera läsarna. Varför tycker DN att det är intressant för läsarna att veta att ens egen medarbetare får pris? Kommer tidningen att få mer försäljning om man stimulerar till personkult av ens egna medarbetare och om dessa använder tidningen som en plattform för högst egna och subjektiva tankar och värderingar?

Min verkliga förvåning är inte så stor att vissa journalister använder sin tidning som en plattform att marknadsföra sig själva. Jag är desto mer förvånad över de medicinska myndigheter och andra i samhället som delar ut priser och hedersdoktorat till journalister och redaktörer som om de var forskare eller läkare som gjort insatser för samhället. Men det är klart, vill Karolinska Institutet dra nytta av lite stjärnglans från Sharon Stone för att locka press och uppmärksamhet till den egna institutionen så inser också medicinska myndigheter och andra att det är i deras egna syften som man ger priser och utmärkelser till journalister och redaktörer som kan nå hundratals tusen, om inte miljoner, läsare varje dag.

Vad blir nästa steg i denna smått komiska cirkus av gemensamma särintressen? Att ge vissa journalister ett Nobelpris för deras insatser att förenkla verkligheten så till den grad att vi alla riskerar att bli dummare och dummare? Och allt i den heliga jämlikhetens och solidaritetens namn.

Ska man som forskare komma ut i svensk media så är det bäst om man dels forskar i Sverige, dels förenar genetik med kön, och gener med relationsproblem, autism och/eller sociala problem.

En svensk forskargrupp har i den vetenskapliga tidskriften PNAS nyligen publicerat en studie där man hittat ett svagt samband mellan viss genvariant (allel 344) av neuropeptid arginin vasopressin och vissa mäns bristande förmåga att ha parrelation.

Inom två dagar timmar publicerades denna nyhet av
Karolinska Institutet, forskning.se, Webfinanser. vetenskapsradion, TV, Rapport, TT och Sydsvenska Dagbladet, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter

Som en papegoja upprepas pressmeddelandets ord i svensk media. Detta skulle lycklig- om inte saligöra vilket PR-företag som helst.

Nyligen var en intressant amerikansk journalist i Sverige, Sharon Dunwoody som bl a annat berättade att när det råder konkurrens mellan medier så kan detta antigen resultera i att alla medier har samma nyhet eller att ingen media har nyheten.

Journalister kollar runt i media och ser sedan till sin förtjusning (eller besvikelse) att någon annan media redan har publicerat nyheten. Stärkt eller skrämd av detta faktum skriver man själv om nyheten eller så ignorerar man den totalt.

Nyheten om genvarianten och bristande social förmåga kom med i väldigt många media vilket måste innebära att många journalister insåg att denna nyhet har både nyhets- och läsvärde. I detta fall ledde konkurrensen till att många, kollektivt, publicerade samma nyhet.

Jag skrev att journalisten själv bestämmer om en viss nyhet har läsvärde. Eftersom oberoende journalister i flera olika media tagit upp nyheten måste alla ha värderat dess läs- och nyhetsvärde. I ljuset av många andra medicinska nyheter som lyser med sin frånvaro i svensk media (hur mycket de än publiceras i världen) så kan man nu åter identifiera kriterierna för att just nyheten om genvariant, män och social förmåga publicerats. En orsak kan vara att är en nationell svensk studie med svenska forskare från ett svenskt forskingsinstitutet som gärna vill synas. En annan orsak är att vi har att göra med en förenklad syn att gener och bara gener bestämmer ett visst beteende. Visst kan gener bestämma vår ögonfärg men inte mer komplexa beteenden som bestående parrelationer.

Många människor drömmer om det perfekta förhållandet, en dröm som har närts länge med olika sagor och myter där de älskande till slut får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Men verkligheten är annorlunda. Vi lever i en tid av ibland mycket smärtsamma skilsmässor och med större möjligheter än förr att ha flera partners. Detta kan delvis ligga till grund för behovet att förenkla vad som krävs för att behålla ett parförhållande samtidigt som man vill ha en förklaring till varför man misslyckas. I denna studie är det främst en del av männen som har genvarianter som gör att de har viss social inkompetens. Detta kanske bekräftar många (kvinnliga) journalisters egna upplevelser?.

Men när man läser själva artikeln så hittar man plösligt denna lilla tveksamhet inför resultaten: ”œThe relatively small effect size of the AVPR1A polymorphism on traits tentatively reflecting pair-bonding in males observed in this study clearly does not mean that this polymorphism may serve as a predictor of human pair-bonding behavior on the individual level”

Forskarna visar tydligt att det samband de upptäckt dels var liten och dels inte kan användas för att förutsäga vilka män som kommer att ha relationsproblem.

Men varför kan man inte använda närvaron av en viss genvariant för att förutsäga vilka män som kommer att ha sociala svårigheter? Om nu det i alla fall finns ett samband? Kanske är detta en omskrivning för att det finns många andra faktorer som bestämmer en människas sociala inkompetens än den studerade genvarianten 344?

Forskarna byggde sin studie på att personer själva berättade om deras parrelationer. Detta är också en felkälla som kan ha påverkat det uppmätta sambandet.

En annan fråga som man ställer sig är hur närvaron av en viss genvariant kan negativt påverka vissa mäns sociala förmåga. Då antar man att genvarianten ger upphov till ett protein som på något sätt stör hjärnan så att den blir socialt hämmad och den drabbade blir t ex autistisk.

Men tänk om det förhåller sig precis tvärtom? Dvs att t ex social hämning hos män beror på helt andra orsaker och dessa kommer till utryck starkast hos män som bär på en viss genvariant men har mindre påverkan på män som inte bär genvarianten.

Det kan väl inte vars så svårt att läsa texten i författarnas artikel och ifrågasätta vissa samband och resultat. Varför har så många journalister val att inte gå vidare och bara automatiskt upprepa ett pressmeddelande från Karolinska Institutet? Varför är man ibland oerhört mån om att bedriva grävande journalistik och verkligen ifrågasätta och kritisera t ex forskare, läkare eller politiker medan man i andra fall utan någon tillstymmelse till kritik sväljer med hull och hår ett pressmeddelande?