I sin krönika ondgör sig Karin Bojs över vad hon påstår vara ministerstyre i den nya budgetpropositionen. Bojs tar upp frågan om stamceller och skriver sedan:

”När ett forskningsområde blir väldigt modernt flockas charlataner och opportunister”, och ger på detta ett exempel från henne själv när hon skriver i en annan mening ”jag som nog är den svenska journalist som har skrivit allra mest om sådana celler”

Så ett populärt forskningsområde får både pengar och drar till personer som fuskar men det gör inte medicinjournalismen?

Bojs anklagelse gör sig bättre om den riktas mot den genre hon själv företräder, den medicinska och vetenskapliga journalistiken.

Därför att när bl a stamceller blev populära så började Dagens Nyheter med Karin Bojs att skriva massor med artiklar om detta. Varför? Jo, eftersom området blev så hett och populärt.

Men det är alltid lättare att anklaga andra än att se sig själv i spegeln.

”SJÄLVKLART SKA skattebetalare få ställa krav på forskningen, bland annat på kvalitet och prestation. Vi kan inte bara hinka ut en massa pengar på forskare som lullar runt med precis vad de känner för”, fortsätter Bojs

Återigen kan man använda samma ord för medicin och vetenskapsjournalismen på Dagens Nyheter. Självklart måste läsarna få ställa krav på medicin- och vetenskapsjournalism, vi kan bara inte hinka ut en massa pengar och bidrag till en tidning som lullar runt med precis vad de känner för.

Men det är just vad DNs vetenskapsredaktion gör. Skriver precis om vad de vill, utan någon som helst kvalitetskontroll eller krav på prestation.

I andra länder finns en kritik mot medicin- och vetenskapsjournalistik men i Sverige lyser detta med sin frånvaro. Är det inte kanske mer angeläget att syna svensk medicinsk- och vetenskapsmedia mer än att syna myndigheterna?

Media anser sig ha rätt att agera domare, anklagare och försvarsadvokat när det passar och når miljoner läsare med sina budskap

Varför håller man sig inte med en egen intern utredare av kvalitet på medicinska och vetenskapliga nyheter på ett systematiskt sätt? Abdikerar man från detta så finns risken att ”andra aktörer tar vid i skildringen av verkligheten” och detta är ”värdefullt från samhällets synpunkt men riktigt illa för tittron till de etablerade medierna”

Karin Bojs visar en grundläggande och djup okunnighet när hon manar antroposoferna till att presentera bevis för att deras preparat har effekter på sjukdom.

Enligt Bojs är de bevis som krävs är just ” vetenskapliga studier” . Med detta menas prospektiva, randomiserade, dubbelblinda kliniska studier som i genomsnitt kostar ca 800 miljoner dollar för att få fram ett enda godkänt läkemedel.

Prospektiv innebär att en studie ska vara framåtblickande dvs att man inte ska analysera vad som har hänt utan försöka istället att följa patienterna under en tid för att få svar i en nära framtid.

Randomiserad innebär att man slumpmässigt väljer ut patienterna i studien och dubbelblind innebär att varken läkare/prövare eller patient vet vilken behandling som har getts. Detta vet man bara i slutet av studien då man kan se om preparatet/produkten/läkemedlet haft effekt eller inte.

Studier som genomförts enligt ovan kriterier utgör grunden för vad som kallas evidensbaserad medicin.

Ett grundläggande problem med evidensbaserad medicin är att den endast kan ge bevis för vad som är kvantifierat och mätbart. Kliniska studier kan inte genomföras på det som inte kan mätas. Kliniska studier reducerar således människor och patienter till maskiner.

Inom praktisk klinisk medicin finns ett flertal sådana fenomen som man inte kan mäta t ex relationen mellan patient och läkare. Denna relation inbegriper tilliten, förtroendet, trovärdigheten som en patient har till sin läkare och detta är helt avgörande för om en viss behandling ska ha effekt eller inte.

Att relationen mellan läkare och patient idag inte kan mätas och kvantifieras beror inte på att detta förhållande är omätbart för alltid utan på att vi idag inte vet hur vi ska kvantifiera relationen.
Placebo eller sockerpiller kan också mätas och kvantifieras och tas därför upp i kliniska studier trots att man inte vet vad placebo är. Placebo som alltså ofta i kliniska studier har lika stor effekt som det testade preparatet. Det finns flera fenomen som man kan mäta och uppskatta i kliniska studier och som har effekt på behandling men som man inte riktigt kan identifiera t ex den grupp eller team som behandlar patienter som drabbats av stroke.

Bojs föreslår att alla 3500 preparat som antroposofer idag använder ska testats med ovan beskriva kliniska studier som inte är gjorda för att mäta t ex effekterna av placebo, teamet eller de preparat och behandling som antroposoferna använder sig av.

Bojs kan lika gärna kräva att det ska göras vetenskapliga studier för att se om kärlek har en effekt. Vi vet att kärlek har stora effekter men att vetenskapen tyvärr inte kan kvantifiera kärleken dvs sätta siffror på den. Tänk vilken absurd känsla kärleken skulle vara om vi kunde kvantifiera den. Då skulle vissa män och kvinnor verkligen kunna bevisa för sina partners hur mycket de älskar dem ”“ detta är ju bevisat i vetenskapliga studier”¦.

Men säger då någon att kärlek inte är samma som medicinska behandlingar. Kärlek är en omätbar (idag) känsla medan vi kan mäta våra behandlingars effekter. Ja, vi kan mäta de fenomen som kan kvantifieras men vi kan inte sätta siffror och värden på de helt avgörande fenomenen som bestämmer om en medicinsk behandling har effekt eller inte.

Vi behöver både mäta det som kan mätas och värdera och uppskatta det som idag inte kan mätas. Bojs upphöjer reduktionismen och positivismen till lag som alla måste följa. Men vem har gett Bojs eller någon annan på Dagens Nyheter tolkningsföreträde och mandat att sätta sig på verksamheter som hon inte verkar kunna förstå? Vem har gett Bojs och DN rätten att neka patienter den vård som de vill ha?

Bojs kampskrift mot antroposofin bådar inte gott då hon imorgon kan komma att anklaga en annan grupp vars värderingar hon inte delar. Idag antroposofin, imorgon homeopatin, i övermorgon alternativmedicin (som är en bluff), vad kommer sen?

Kanske anklagelser på all medicin som bygger mer på beprövad erfarenhet och läkarens egen kliniska skicklighet och inte på kliniska studier? I så fall kanske vi begränsa mänskligheten och patienterna till maskiner ”“ i sanning ett genteknologiskt projekt som verkar falla DN:s vetenskapsredaktion i smaken.

I sin krönika och kommentar till årets Nobelpris börjar Karin Bojs med följande heja, heja fras: ” Det blev storslam till Japan och Frankrike i år. Tre Nobelpris till vardera landet!”

Storslam? Nobelpris? Talar Bojs här om Olympiska Spelen, eller vad?
Det hela blir inte bättre med analysen ”Japanerna lär jubla nu, när de har lyckats få en kemipristagare, två japanska fysikpristagare och en tredje fysikpristagare som visserligen är amerikansk medborgare nu, men född och uppvuxen i Japan”. Detta är något som som sportjournalister brukar analysera dvs att sportsmän tävlar för ett land men är född och uppvuxen i ett annat land..

Tydligen anser Bojs att Nobelpriset är något som respektive nation bör jubla för. Precis som man gör i sportsammanhang.

Men forskningen är ju internationell och forskare samarbetar med varandra över gränserna. Forskningen väsen är samarbete, så varför tar Bojs upp det nationalistiska perspektivet?

Kanske för att Nobelpriset har (för Bojs) sådan oerhört lyskraft (”lysande hjärna”) att även Sverige och Dagens Nyheter ska få lite av stjärnglansen?

Regnbågshjärnan

” Regnbågshjärnan”, är en helt fantastisk symbol för den biomedicinska forskningen” skriver Bojs. Fantastisk eftersom den är vacker. Intressant i sammanhanget är att forskare inom fysik, och säkert inte bara fysik, mer gillar vackra, symmetriska teorier än fula, asymmetriska (Bengt Gustafsson, professor i astronomi, Uppsala Universitet). Men vem har sagt att det som i våra ögon är vackert och symmetriskt är en bättre symbol för den biomedicinska forskningen än något fult och asymmetriskt?

Forskningen ska tydligen inte bara vara spjutspets utan även vacker”¦..

Spå priset

Sedan kommer lite om vem som bäst kunde förutsäga Nobelpriset. Tillbaka till sporten; vem kommer att vinna 100 m loppet? Vem tippade segraren? Passar inte detta bättre i sportsidorna på DN eller melodifestivalen där man ständigt tippar segrare? Men när det gäller vetenskap och forskning?

Men någonstans verkar tävlingsmomentet dvs att presentera den ”bästa världsforskningen” vara en av de ambitioner som Dagens Nyheters vetenskapsredaktion verkar vilja följer?

Intressant också att Bojs här lyfter upp ”kollegorna i vetenskapsradion” som duktiga tippare.

Det är känt att journalister också inom vetenskap sneglar på varandra för att se vad de har skrivit. Sålunda scannar man varje morgon alla stora media för att detta ska bestämma vad man ska skriva om och vad man inte ska skriva om. Man vill gärna vara först med sin vetenskapliga nyhet. Men hur rimmar detta med forskningens väsen dvs den forskning man ska bevaka? Forskningen är en oerhört långsam process som hela tiden testas och åter testas. Hela tiden kommer resultat som efter en tid som ibland är ganska lång, komma fram till en teori som bäste beskriver resultaten. Alla andra små teorier förkastas till förmån för en enhetligare teori. Som i sin tur kan förkastas om tillräckligt starka resultat presenteras.

Men när journalister mer sneglar på varandras nyheter för att komma först så är urvalskriteriet inte ”spjutspetsforskning” eller den mest läs- och nyhetsvärda forskningen utan det hela beror på vad kollegor skriver.

Så får svensk media en likriktning där alla antigen skriver om samma nyhet eller ingen gör det.

Volvo

Hos Bojs står det helt klart att det är klimatfrågan som är Volvos problem. Helt klart därför att hon drivit klimatfrågan i DN i många år. Men är detta verkligen sant?

Volvo säger att de inte tänker sälja T6:an i norden för att den inte är tillräckligt miljövänlig. Men andra kommentatorer menar att Volvos problem inte ligger i att de saknar små miljövänliga bilar. Problemen är mycket djupare än så, t ex motorer och växellådor jämfört tyska och japanska konkurrenter.

USA är Volvos största marknad och där tänker inte Volvos konkurrenter på ordet ”miljöbil” så varför skulle detta vara ett så stort problem för Volvo i Norden? Att dra ner CO2-utsläppen i Norden litet hjälper inte. Det är utsläppen av t ex Volvo i USA, Japan och Kina som är större bov.

Men i Bojs värld så är den skyldige Volvos ledning som inte följt ”vetenskapen”. En ”vetenskap” som förordar miljöbilen som lösning på alla Volvos problem. Men denna verklighetsbeskrivning ifrågasätts av många. Hör det då inte till en journalists skyldighet att presentera bägge sidor av en kontroversiell nyhet? Nej, tydligen inte.

Har man kört sin klimatlinje i ett antal år så är det den som ska vecka efter vecka bankas in i folk och inga andra perspektiv. Så får vi en likriktning i svensk media som vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, indoktrineras i folks ”lysande hjärnor” så att vi till slut sväljer detta med huller och hår.

Borde inte ett minimalt krav vara att journalister som själva inte har en aning i sakfrågan, tar upp olika åsikter och ger ett balanserat intryck av en kontroversiell fråga?