I sin krönika i tidningen Forskning & Medicin som ges ut av Vetenskapsrådet anklagar Jan-Olov Johansson, tjänstledig senior reporter på vetenskapsradion, forskare och forskarsamhället för att de inte kan ”berätta en spännande historia”.
Detta leder, enligt Johansson, till ”tystnaden” från forskarna i det offentliga rummet.
Men stämmer detta med verkligheten? Publiken, allmänheten, läsarna får nästa all sin information från media, bl a vetenskapsradion.

Helt nyligen var Sharon Dunwoody, professor i Journalism och masskommunikation Communication, University of Wisconsin-Madison i Stockholm. Dunwoody gav ett par lysande föreläsningar som tyvärr bara åhördes av ett fåtal journalister trots att ämnet är högaktuellt för just media.

Dunwoody gav flera skrämmande exempel på vetenskaps- och medicinmedia som p g a sin ignorans bortser från den svårfångade sanningen och istället väljer att beskriva olika röster och ge en känsla av balans i deras rapportering. Balanstänkandet leder till att man ger röst år helt extrema och absurda åsikter. I vissa fall har detta lett till att människor skrämts och t o m lämnat sina hem.

Efter att amerikansk media gett röst åt en forskares skrämselrapport om överhängd risk för översvämning vid de stora sjöarna i norra mellersta delen av USA övergav tusentals sina hem. Översvämningen inträffade aldrig men då var det för sent för de som redan flytt. Man kan lätt räkna upp hundra- om inte tusentals skrämselartiklar i media som förstorar, överdriver, vinklar och förvanskar vetenskapliga och medicinska nyheter.

Dunwoody som själv varit vetenskapsjournalist och lämnat genren eftersom hon blev besviken ville gärna se en vetenskapsrapportering som mera bygger på bevisbörda (weight of evidence) än på att man måste föremedla en balans av åsikter.

Men för att känna till bevisbördan inom vetenskapliga discipliner krävs kunskap och insikt, något som i många och mycket saknas inom media som förmedlar forskning och medicin.

Det ter sig självklart att den vetenskapliga rapporteringen begränsas av den enskilde journalistens och redaktörens kompetens att dels förstå vetenskapen och dels att förmedla den på ett intressant sätt.

Idag finns varje dag massor av spännande och intressanta vetenskapliga nyheter men på ett ”vetenskapligt språk”. Man behöver bara öppna Science eller någon av Natures tidskrifter varje vecka för att hitta dessa. Men dessa artiklar kräver en viss förmåga att förstå och detta är inte helt naturligt och rätt. Man måste sätta sig in i den speciella vetenskapen, kanske leta efter referenser och sedan intervjua olika forskare för att kunna förmedla en rättvis bild av t ex en vetenskaplig studie.

Men dagens media har varken tid eller vilja att sätta sig in i vetenskapliga frågor. Allt ska gå så fort, man ska ständigt producera nyheter och då är risken stor att själv blir megafoner för vissa röster.

Förutom den pressande tidsbristen så verkar just public service i Sverige ha valt forskning och forskare som sin favoritfiende. Man kritiserar gärna och ofta forskare och forskarsamhället (ett typiskt exempel är J-O Johansons krönika) och anklagar dessa istället för att se sig själva i spegeln.
Man kan fråga sig vem som har tolkningsföreträde att rapportera om vetenskap och medicin? Vems rapportering, artiklar, inslag och bilder når ut till den svenska allmänheten? Är det vetenskapsrådet, Vinnova och de andra anslagsgivarna eller är det dagspress, kvällspress, radio och TV.

För ett tag sedan skrev Joakim Nilsson, frilansjournalist, Expressen, om svensk medias oerhört vinklade utlandsrapportering av det amerikanska presidentvalet: ” Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild”

På liknande sätt står bl a vetenskapsradion och annan media helt oemotsagd att rapportera om vetenskap och medicin. Det är media som själv och egenmäktigt tar mandatet att förmedla t ex vetenskapliga nyheter. Det är inte forskare eller andra grupperingar som är tysta eller som abdikerat sin roll i folkbildningens tjänst, det är media och inte minst public service som inte bara egenhändigt bestämmer vilka nyheter man ska förmedla utan effektivt blockerar andra kanaler att komma ut med information. Försök t ex som forskare att komma ut i media. Risken är stor att det råder brist på utrymme eller att man tyvärr inte kan ta i din artikel eller inslag.

Public service bestämmer således helt själv på vilken nivå av rapportering man ska lägga sig och vad man ska rapportera om när det gäller vetenskap.

Men istället för att ta ansvar och verkligen ge möjligheter för t ex forskare att uttrycka sig i media så spelar man offer när Johansson t ex kallar sig ”fattig reporter på public service” trots att man är herre på täppan.

En sådan inställning verkar vara kontraproduktiv för det påstådda ändamålet att ge mera plats till forskare i media.

För ett par dagar sedan besökte den berömda filmstjärnan Sharon Stone Sverige och Karolinska Sjukhuset (KI). KI skickade ut ett pressmeddelande om ett symposium som skulle handla om ”Global Hälsa”. Detta fenomen, med celebriteter eller filmstjärnor som bedriver marknadsföring och PR för en ”god sak” är något som började i USA för mer än 20 å sedan.
President för KI, Professor Harriet Wallberg-Henriksson berättade att hon hade träffat Sharon Stone i New York för ett tag sedan och intresserat Sharon för att besöka Karolinska. Wallberg-Henriksson uttryckte sin oerhörda glädje och förtjusning över att Sharon Stone verkligen kom. Denna förtjusning bekräftades av ett pressuppbåd som nästan översteg medias intresse för Nobelpristagarna; en media som kanske aldrig skulle kommit att lyssna på AIDS eller malaria om inte filmstjärnan Stone kommit?
Webfinanser
DN,
SvD,
Dagens Medicin,
Expressen,
SvT

Salen, Nobelforum, den oerhört seriösa byggnaden där man bl a beslutar om Nobelripset i medicin och fysiologi ansågs som det adekvata stället för symposiet med Sharon Stone. Salen blev snabbt fylld av människor och journalister med kameror värda en Oscars-utdelning som fortsatte att knäppa med sina dyra kameror även efter att ha blivit tillsagda att sluta knäppa bilder av Sharon Stone. Klädd i elegant men diskret svart dress (svårt att se varumärket) började Stone berätta om sitt nu över 20 år långa frivilliga arbete som ambassadör för den amerikanska aidsorganisationen Foundation for aids research (Amfar).

Stone började med att berätta om sin syn på denna jord utan ”gränser eller färger (dvs raser)”. En jord som nu står inför en världskris, bl.a. AIDS men även vatten och mat för alla. Vad är svaret på denna världskris? Vetenskap, vetenskap och åter vetenskap. Enligt Stone är Vetenskap samma som Förlösningen dvs den ska befria oss från allt ont. Det är vårt ”förnuft” som ska segra och visa oss att vi alla ”kan leva i fred”.

”Fred” för Stone innebär allt dvs från att källsortera glasflaskor till att ”få gamla skor till hennes barn”. Detta med att få skor var något som verkligen berörde Sharon Stone som berättade att hon har inte tid att ständigt handla skor för sina tre barn som växer hela tiden. Då är det underbart med en granne som ger en ” påse gamla skor” till Sharons barn.

Jag vet inte hur mycket Sharon Stone tjänar, var hon bor och hur hon lever. Men jag misstänker att tillgången på skor inte tillhör något särskilt ouppnåeligt för Sharon Stones ekonomi. Men detta är kanske inte poängen. Poängen är kanske att människor dvs grannar bryr sig om varandra, även där Stone bor. Att detta väcker glädje hos Stone är kanske symtomatiskt på att man även i hennes kretsar är i behov av uppskattning och medmänsklighet. Förvåningen kommer väl av att man egentligen inte har behov av ”gamla skor” utan just av att grannar bryr sig om varandra, något som tyvärr är ganska så sällsynt i våra breddgrader.

Sharon Stone kom till KI som en budbärare för alla dessa positiva egenskaper, för fred, medmänsklighet, hjälp till de cirka 30 miljoner som drabbats av AIDS i Afrika söder om Sahara. Och visst har den organisation som Stone arbetar för, Amfar, samlat ihop över 1, 5 miljarder svenska kronor (260 miljoner dollar) sedan man startade verksamheten 1985.

Om allt var så bra, varför klingar det hela lite falskt? Kan det vara för att en filmstjärna som Sharon Stone verkar existera i sin egen filmvärld, åker runt i världen, predikar sin frälsningslära, samlar in pengar trots att hon säkerligen burit och berörts av döende barn i Afrika? Som den smarte ambassadör som Stone är upplyser hon oss om att hon bara för några veckor sedan lyckades i filmfestivalen i Cannes få ihop ytterligare 10 miljoner dollar för att bekämpa AIDS.

Stone sammanfattade sin 20-åriga verksamhet med att berätta att hon tror på att om man bara är öppen och kommer med god vilja så kan man förändra verkligheten. Hon nämnde en erfarenhet med visumproblem i Dubai som lämnat starka intryck. Men Sharon Stone är inte ”vem som helst” och minst av allt en människa som t ex lever i Nairobis slum. De människor som Sharon försöker hjälpa har inga som helst möjligheter att påverka myndigheter eller samla ihop 10 miljoner dollar. På en direkt fråga om varför Sharon Stone just arbetar med AIDS svarade Stone proffsigt och intetsägande flummigt med att ”AIDS-projektet VALDE mig”. Detta innebär att ”ödet” eller någon starkare kraft (Gud?) valde ut Sharon Stone till denna uppgift. Med amerikansk slang skulle man vilja säga till Sharon Stone ”get a life” eller ”get real”. Men detta är kanske för mycket begärt av en Hollywood-stjärna?

Sharon Stones konstgjorda filmverklighet kom särskit starkt fram vid jämförelse med professor Staffan Bergströms föredrag som handlade om hur myndigheter överallt inte hade uppfyllt de mål, Millennium Development Goals, som FN satte upp år 2000 när man bestämde att minska dödligheten hos kvinnor i t ex Afrika. Detta har inte skett trots att det finns både metoder och resurser att verkligen få ner barnadödligheten. Bergström citerade en berömd egyptisk gynekolog, Mahmoud Fathalla som lär ha skrivit att huvudorsaken till mödra- och barnadödligheten är att vi inte värderar kvinnors hälsa som kostar mer än det smakar.

Bergström citerade en kanadensisk forskare Susan L Erikson som i sin Lancet-artikel (The Lancet 2008; 371:1229-1230) skriver ett vi lever i en värld med ”health outcomes that money will not be able to buy, because powerful nations actively pursue foreign-policy agendas detrimental to health”. Erikson föreslår förebyggande av sjukdom genom att påverka internationella handelsavtal så att miljoner människors föda säkerställs, att man har så mycket kunskap om världens finanser att man kan ändra på de stora världsorganisationerna lånebestämmelser som bidrar till ojämlik hälsa i världen, att man stiftar lagar om mänskliga rättigheter, t ex mot staters rätt att skydda sina egna medborgare när det är staten själv som bidrar till folkets lidande.

Problemen med mödra- och barnadödlighet är att den funnits i t ex Afrika innan AIDS upptäcktes och dödar mer människor än AIDS. Men mödra- och barnadödlighet har ingen kändisorganisation bakom sig som åker runt i världen och samlar in pengar. Man har ingen Sharon Stone, Madonna eller Angelica Jolie/Brad Pitt som ”marknadsför” och gör PR för bekämpandet av detta
Bergström ville diplomatiskt nog inte framställa någon ”tävling i lidande” mellan de olika sjukdomarna men nog jämför man mellan AIDS, malaria, pneumoni och mödra- samt barnadödlighet i en värld med begränsade resurser.

Varken insamlade pengar eller vetenskap är den frälsande lösningen på AIDS eller andra sjukdomar som drabbar vissa delar av världen. Vetenskap kan föreslå metoder och planer och ställa upp olika planers nytta och kostnader mot varandra. Men besluten i demokratiska länder beror till syvende och sist på de värderingar och trosföreställningar som man har om vilken slags värld man vill leva i
Sharon Stones pseudoverksamhet tar bort fokus från de verkliga problemen och deras lösningar i världen. Denna stjärnteater vill få oss att tro att bara vi blir mer medvetna om sjukdomar i t ex Afrika, samlar in tillräckligt med pengar och satsar på vetenskapliga lösningar så kommer allt att gå bra. Men både pengar, resurser och vetenskap finns redan om man väljer att prioritera kvinnors och barns hälsa i Afrika. Det som saknas är politisk vilja! Möjliga reella lösningar på världskrisen beror inte på fler stjärnteater eller cirkus utan ligger mycket högre upp hos makthavare och internationella organisationer.

Det hjälper inte heller att Karolinska Institutet, Professor Harrie Wallberg-Henriksson och medarbetare, tillsammans med press och media spelar med i Sharon Stones film eller stjärncirkus.
De svenska forskarna som gav mycket förtjänstfullt sina korta vetenskapliga föredrag, professorerna Staffan Bergström, Birgitta Henriques, Mats Wahlgren och Kristina Boliden, kom tyvärr i skymundan för pressens intresse men representerar den del av verkligheten som Sharon Stone tydligen saknar.

För ett par år sedan hörde jag någon berätta om s k medicinska sanningar dvs medicinska behandlingar eller data/fakta. Dessa har en lång och svår födelse, ett mycket långt liv och en ännu längre dödskamp. Varför ?
Jo, därför att det ofta kan ta lång tid innan en ny behandling accepteras. Sedan lever den nya behandlingen ett långt liv tills den för en lång dödskamp och ersätts av en ny behandling. Ett exempel som just nu diskuteras i media är t ex kostdiskussionen med vad man mest ska äta för att gå ner eller hålla sin vikt dvs fett protein eller kolhydrater. Debatten om kolesterol är en annan sådan medicinsk sanning. Vissa hävdar med stöd av studier att kolesterol är en riskfaktor för hjärtsjukdom medan andra, med stöd av andra studier, talar om kolesterolmyten.

Skälet till att det tar så lång tid att acceptera nya medicinska sanningar eller behandlingar är vår vana. Vi är helt enkelt vanemänniskor som tycker om en ganska så stabil och trygg värld. Vi försöker fly från osäkerheten och accepterar därför med vanans makt vissa sanningar enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det ska ibland ta väldigt många studier och forskning innan man gett dödsstöten till en medicinsk sanning eller teori.

Har sedan olika yrken använt en viss medicinsk sanning för att tjäna sitt levebröd dvs att leva på så blir det ännu svårare att ändra på sanningen. Ingen vill ju gärna bekänna att man haft fel under 20 eller 50 år utan man vill helst ha kvar den gamla, trygga, säkra sanningen. En medicinsk sanning ger viss makt och som alla vet så är det väldigt svårt att ändra på en makt som försvarar sina positioner med näbbar och klor, ibland med ännu värre metoder”¦

Men om vi människor helst lever efter vårt behov av vana och därmed trygghet; hur förklarar vid då att vi också verkar vara oändligt beroende av nyheter (även medicinska) varje dag, ja, varje timme eller nästan varje sekund? Hur kommer det sig att man i dags. eller kvällspress nästan dagligen läser om ”nya” medicinska fynd och hur kommer det sig att det finns oändligt antal medicinska och vetenskapliga tidskrifter som bokstavligen öser ur sig artiklar och studier hela tiden?

Man kan se på detta som utbud och efterfrågan. Det finns idag oerhört många forskare och läkare som gärna vill publicera sina resultat i väldigt många medicinska och vetenskapliga tidningar. Och eftersom dessa tidningar överlever och ibland (ganska ofta ?) också gör vinster så finns en marknad för oändligt mycket medicinsk information.

Men även efterfrågan verkar vara oändlig, efterfrågan varje morgon och kväll. Men blir vi verkligen klokare eller t o m visare av all denna information? Eller lever denna information som dagsländor, in genom ena örat och ut genom det andra?

Jag tror detta beror på vem man är, om man är en frisk person så kanske man bara märker medicinska nyheter medan patienter och anhöriga läser nyheterna mer noga. Och vem av oss är inte patient? Det fanns en gång en beskrivning av detta i läkarsvängar ”en frisk patient är otillräckligt undersökt patient” dvs alla är patienter om man undersöker alla noga. Men stämmer detta egentligen?

Är inte majoriteten av idag levande människor i västvärlden friskare än någon gång förut och lever också längre? Jovisst är det så. Vi är både friskare och lever länge. Men varför verkar vi då så intresserade av vår hälsa? Har vi blivit mer medvetna om alla sjukdomar som vi kan drabbas av att vi ständigt letar efter en magisk behandling? Har naturliga tillstånd som graviditet eller sorg eller stress medikaliserats så till den grad att de ses som sjukdom?

Vad kan göras för att vi inte ständigt ska känna oss oroliga för att bära på en sjukdom? Jag tror det gäller att t ex finna vad som salutogenes kallar för ”friskfaktorer” , bl a en mening och ett sammanhang i livet

När det gäller överflödet av ständiga nyheter så frågade jag med lite oro en psykiater om informationsöverflöd skall vara för evigt? Psykiatern vände på mitt perspektiv och frågade varför det är så dåligt med ständiga nyheter, det kanske är något bra som aldrig kommer att ta slut?

För ett tag sedan hade jag ett utbyte med Mats Bergstrand, debattredaktör på DN och en av Sveriges viktigaste opinionsbildare

Jag skrev om vad jag tyckte om journalisternas subjektivitet som man gärna inte låtsas om bakom en förfalskad önskedröm om ”objektivitet”. Detta är del av svaret från Bergstrand:

”Sedan är du inne på någonting annat: redaktörernas subjektivitet. Där håller jag fullständigt med dig. All journalistik är subjektiv. Alla nyhetstexter är subjektiva. Redaktörernas urval är subjektivt. Jag har studerat den frågan ganska noga. Bland annat den forskning som Harvardprofessorn Thomas E Patterson bedrivit i ämnet. Han har genomfört en mycket intressant experimentell studie med journalister från olika länder som visar på denna subjektivitet i nyhetsbedömning och nyhetsförmedling. Det är bland annat därför som jag börjat skriva de har krönikorna. Jag menar att det är bra om jag något diskuterar mina tankar bakom publiceringar och den ofta förekommande metadebatten om DN Debatt”

”All journalistik är subjektiv” skriver Bergstrand som borde, om någon, känna till den journalistiska verkligheten. Frågan uppkommer då hur det kommer sig att medicinartiklar och nyheter, men inte bara dessa, är så lika och repeteras ofta i svensk media? Visserligen kan en enda nyhet på TT spridas över hela den svenska mediavärlden men även om TT skriver en nyhet så upprepas ofta samma nyhet i olika s k oberoende media. Ett av felen är, som jag ibland upptäckt på Svd, att samma nyhet skrivs av både Svds journalist, av Sveriges Nyheter och av TT. Således kan ibland tre artiklar av SAMMA nyhet publiceras en och samma dag.

Enn annan orsak är kanske det som Joakim Nilsson, Frilansjournalist beskrev i sin artikel om utlandsrapporteringen i svensk nyhetsförmedling:

”Vid en utfrågning under ett seminarium i Washington DC ursäktade SVT:s korrespondent Lisa Carlsson alla vinklingar i hennes egna reportage med att hon ville beskriva USA:s politik ”med svenska ögon”.

Vad menas med ”svenska ögon”? är inte detta bara en förskönad omskrivning av journalistens egna politiska värderingar, vinklingar och partsinlagor (som kan vara medvetna och/eller omedvetna) ? Det är journalistikens totala subjektivitet som bestämmer urvalet och innehållet i artiklar. Men hur kan vi då förklara att så många journalister verkar vara stöpta i samma form dvs väljer ut och skriver nyheter som är vinklade på nästan samma sätt ? Så mycket att man kan tala om ett starkt journalistisk kollektivt drev för ett slags perspektiv på bekostnad av andra. Och den som drabbas är förstås den intet ont anande nyhetskonsumenten som sakta men säkert blir indoktrinerad att endast ett perspektiv gäller.

Transponera detta till nyheter om medicin och vi kan få en stark övervikt för t ex en negativ attityd mot läkemedel, eller mot läkare eller för en slags Robin Hood-liknande folkhjältesperspektiv mot ett inbillat medicinskt etablissemang som får vara fienden..

Hur ska man då göra som vanlig nyhetskonsument för att söka få två eller flera olika vinklar till olika nyheter inom medicin och andra ämnen? Det gäller att aktivt söka upp olika nyhetskällor och olika experter för att se att det perspektiv som blivit övervägande inom svensk media inte nödvändigtvis är det perspektiv som finns i en stor del av världen. Och till detta har vi bl a Internet och sökmotorn google.se och google.com

Frågan är om vi orkar och vill själva söka efter olika perspektiv eller om ”svenska ögon” är den enda allsmäktiga perspektivet som får gälla?

För ett tag sedan skrev jag om den ”moraliske” medicinjournalisten” för Sällskapet Svenska Medicinjournalister Temat var etik hos journalister och särskilt medicinjournalister. Temat är ganska populärt i dagarna eftersom det verkar som om mer och mer medicinska nyheter verkar bl a vara mer larm- och skrämseljournalistik än medicinsk journalistik som bygger på ”kunskap och integritet”. Det räcker bara med att t ex se på Expressens senaste löpsedlar och rubriker t ex ”Mat kan rädda ditt liv” , ”Övervikt kan leda till bröstcancer”, ”Så skyddar dig dig mot hjärtsjukdomar”. Snart så kommer alla att varnas för något som kan skada dom. Och tydligen säljer dessa larm- och skrämselrapporter lösnummer eftersom de verkar figurera mer och mer i t ex Expressen. Men detta är inte konstigt. Läser man t ex vad en Expressenjournalist har skrivit om sin roll så förväxlas medicinjournalistik med hälsoarbete. ”God medicinjournalistik viktig ur folkhälsoperspektiv” är rubriken för en artikel . Där står det bla att ”Det är en av journalistikens grundläggande uppgifter att granska makten och stå på medborgarens sida” , ”för våra läsare är det resultaten som är det viktigaste” och ”Det är …. viktigt att presentera hur de människor som är drabbade av en sjukdom har det”. Men på bekostnad av vederhäftighet ? Ett exempel på det senare var Expressens (missriktade) kampanj mot naturmedel. Jämför man de biverkningar som sk naturmedel ger jämfört med t ex läkemedel, alkohol, rökning, trafiken mm så framstår naturmedel som ganska oskyldiga. Men vad gör det när poängen är att skriva om larm och skrämma folk när det denna gång gällde naturmedel?. Andra gånger är det risken för att drabbas av sjukdom X, Y eller Z. Har vi så till den grad medikaliserats i vår moderna tid att suget efter hälsa och befrielse från sjukdom verkar vara ett sånt eftertraktat mål för oss människor? och vad kan hända efter för många medicinska larm? Jo, att läsarna dels blir förvirrade och dels misstänksamma mot all slags medicinjournalistik. I gamla Sovjetunionen visste alla att ledningens språkrör Pravda (sanning) var mest lögn. Människor blev vana att misstro myndigheter som endast berikade sig själva. På samma sätt kanske läsare av ständiga larm och skrämselartiklar inom medicin och hälsa kanske kommer att läsa all slags medicinjournalistik som lögn eller åtminstone som partsinlaga?