Med hundratals artiklar och uppsatser och en betydelsefull position som chef på Tufts
Universitet, som rådgivare till tre amerikanska presidenter, WHO oh FN lyckades Mayer att få ut sitt budskap att övervikten beror på att man inte motionerar eller tränar tillräckligt mycket.

Enligt Taubes så var vetenskapen bakom Mayers slutsats ganska svag men han lyckades få ut sitt budskap eftersom alla var övertygade om att motion och träning är viktigt.

Eftersom motion och fysiska aktiviteter var så viktiga för hälsan ville man inte ifrågasätta slutsatsen att stillasittande leder till fetma. (Sanningen är kanske tvärtom dvs att övervikt och fetma leder till mer stillasittande)

Men hur är det möjligt att en enda person, en specialist, en expert, fått sådan makt att hans idéer kunde påverka en hel värld? Självklart så var mottagligheten hög hos andra experter eftersom alla var övertygade om den fysiska aktivitetens välsignelser. Men var befann sig alla kollegors kommentarer och kritik?

På något sätt påminner detta om t ex Internetbubblan eller alla fanatiska rörelser som en viss tid tycks vara den förhärskande uppfattningen för att efter ett tag spricka upp.

Behöver vi kanske sådana trender där så många som möjligt verkar vara överens om en viss inriktning för att känna att vi lever? Är kanske vår vardag som drivs av rutiner så tråkig att vi behöver trender som oftast slår över?

När en bubbla inom ekonomin eller en viss uppfattning spricker så kan de f d oerhört aktiva personer plötsligt börja inse att de kanske blev lurade eller ”förförda” och att de nu ”ser klart”. ”Nu” till skillnad mot då.

Men varför var de förblindade då och varför gav de nästan självmant upp sin egen uppfattning?

När det gäller fysisk motion, träning och motion som universellt botemedel mot allt ont så finns det ju rörelser, som t ex buddhismen som förfäktar meditation dvs just aktivt stillasittande för att må bättre. Jag tror inte att buddhister var lika mottaggliga för den fysiska aktivitetens välsignelser som vi i det s k västerlandet.

Hur kan vi stå emot olika trender och idéer som hela tiden försöker påverka oss? Kanske genom att ständigt vara på vakt, ständigt ifrågasätta och ständigt leta efter olika källor till ens kunskap. Ett kritiskt förhållningssätt samtidigt som man vet att kunskapen är som en dagslända och kan ändras imorgon.

Men hur kan man leva om man ständigt ifrågasätter allt? Kanske mår man då ganska dåligt och blir ensam, bitter och frustrerad? Bättre då att kanske vara nöjd och tro på vad man vill tro på…..

Man har även lagt ut länk en konferens om Läkemedelsriksdagen 22 januari 2008 som handlade om makten över läkemedelsinformationen – vem skall styra?

Vi är alla subjektiva

Vi lever i en verklighet som är genomsyrad av subjektivitet. Det gäller både allmänheten, journalister myndigheter, som experter och folk som arbetar på privata företag. Vi kan helt enkelt inte kasta av oss vårt subjektiva och högst individuella syn på den verklighet som vi lever i. Säkert finns det otal exempel på hur vi alla tolkar våra intryck på vårt högts subjektiva sätt. Ett exempel är den berömde japanske filmregissören Kurosawa som i sin prisade film Rashomon visade hur fel vi kan tolka samma händelse.

Minnet sviker oss och är oerhört selektivt. Allt detta innebär att vi alla är subjektiva, vare sig vi arbetar på myndighet X, företag Y eller tidning Z. Medicinsk information om t ex kliniska studier och läkemedel är förstås också subjektiva. Det är självklart inte av en slump som t ex forskare vill forska på ett ämne framför andra. När vi sedan rapporterar om den kliniska studien så informerar vi ibland om huvudfrågan i studien, ibland om delfrågor (beroende på vilket som är mest positiv eller negativ beroende på vårt perspektiv). Vi väljer om vi ska förmedla information om endast den senaste studien eller om vi ska se den i ljuset av andra studier. Ska vi ta med biverkningar och hur framträdande ska biverkningarna vara? Allt detta och fler utgör verkliga och potentiella felkällor för t ex medicinska nyheter om läkemedelsstudier.

Trovärdighet

Information är således beroende på avsändaren. Är avsändaren trovärdig så kan man mer lita på den än om avsändaren vinklar informationen eller ljuger om sina resultat. Men verkligheten är aldrig svart eller vitt, den består av otaliga gråzoner. I dessa gråzoner kan en som säljer läkemedel vara mer trovärdig än en expert eller journalist som vill skriva ett scoop dvs synas på förstasidan. En marknadsföring från ett företag kan vara mer trovärdigt än inkompetenta tolkningar av vem det än må vara. Trovärdighet bygger på många egenskaper där kanske kunskap och integritet är kanske bland de viktigaste. Kunskap i ämnet och en slag rakryggad inställning till sin egen information – att man kan stå för sin information även vid stark kritik.

Men ”kunskap” och ”integritet” är karaktärsegenskaper som tillhör individen och är inte som ett slags abstrakt samhällsideal som svävar fritt.

Varför just begränsa läkemedsindustrins information

I ljuset av att all information är subjektiv framstår ordvalet ur pressmeddelandet ovan från SBU som märkligt. Var finns denna ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” när det t ex gäller läkemedelinformation eller vilken annan information som helst?

Varför talar man inte om ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” när det t ex gäller svensk utlandsrapportering om företeelser utomlands? Kan skälet vara att man är så indoktrinerad att man är övertygad om att man, trots bevis på motsatsen, verkligen har en ”objektiv” syn på företeelser som man skriver om?

Man kan då invända att felaktig information om läkemedel kan vara farligare än en vinklad rapportering om t ex situationen i Tibet. Men är den farligare än t ex informationen om godis eller t ex snabb- eller skräpmat som sakta men säkert gör många av oss överviktiga och leder till att vi drabbas av alla möjliga följdsjukdomar?

Varför ställer man inte samma krav av ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” på läsk och godis?

Är mat och läskedrycksindustrin, mindre farligt än tobak och alkohol eller läkemedel

Eller sticker vinsterna som läkemedelsbolagen gör i ögonen på samma sätt som tobaksindustrin men till skillnad från producenter av skräpmat och dryck? Eller är man avundsjuk på vad som kallas för ”läkemedelsföretagens utomordentligt skickliga marknadsföring” att påverka läkare, sjukvården och patienterna?

Men varför är läkemedelsföretagens subjektiva marknadsföring av sina produkter värre än någon annan verksamhet som kan skada människor? Läkemedelsföretagen hävdar dessutom att deras verksamhets mål är att rädda liv och minska lidandet, till skillnad mot t ex alkohol och tobak..

Kan det vara så att myndigheter, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket, som av vissa skämtsamt kallats för ”Dubbelblindverken” ”– som varken” ser eller hör verkligheten… ” har på samma sätt som läkemedelsföretagen sina egna agendor, vinklingar och subjektiva omdömen som andra hårt kritiserar?

Poängen i detta resonemang är inte att ta ställning för eller emot en verksamhet utan att argumentera mot ett märkligt ideal av ”producentobundenhet” som bygger på omöjliga krav på krav på ”objektivitet, saklighet och opartiskhet”.

Vi ser med all tydighet att inte ens de myndigheter som säger sig företräda något slags objektivt perspektiv är själva fria ganska så hård kritik. Inte heller är public service med sina PR-kampanjer för vissa program fria från kritik.

Och visst ska det vara så att man ska kunna kritisera även ”heliga kor” för bristande trovärdighet eftersom myndigheter, liksom media eller företag förmodligen är lika bra eller dåliga när det gäller att informera. Man kan både rosa och kritisera USA men ett särdrag är att makten inte har automatisk auktoritet utan man per default värnar om individens perspektiv lika mycket eller mer än maktens perspektiv. Självklart att detta också kan vara ett ouppnåeligt synsätt i USA men man har åtminstone individens unika rättigheter som ett starkt ideal.

Den (medicinska) informationen och tolkningsföreträdet är inte förbehållet statliga myndigheter eller läkemedelsföretag. Ju fler tolkningar som hörs och syns ju starkare är tonvikten på demokrati där olika perspektiv har rätt att uttrycka sig. Tyvärr begränsas denna rättighet om man inte råkar sitta i toppen på samhället och äger tillgång till det offentliga rummet dvs myndigheter, media, företag osv. .

Så frågan återstår om ”producentobundenhet” liksom ”objektivitet, saklighet och opartiskhet” egentligen är förskönande omskrivningar för ett perspektiv som gärna vill behålla sin makt till tolkningsföreträde på bekostnad av andra aktörers rättigheter och möjligheter? Hur väl rimmar detta synsätt med allas rätt att uttrycka sig i ett demokratiskt samhälle?