Nyligen läste jag en bok av den mycket kontroversielle barnläkaren Robert S. Mendelsohn som bl a skrev boken ”Den vita lögnen” eller på engelska Confessions Of A Medical Heretic som skrevs redan 1979.
I den boken anklagar Mendelsohn ibland med rätta och ibland ganska överdrivet (i mitt tycke) den amerikanska sjukvården. Mendelsohns budskap är bl a att läkarna och sjukvården trots dess ideologi att ”lindra och bota” i många fall gör tvärtom dvs orsakar sjukdom. Mendelsohn jämför den amerikanska sjukvården med ”den Moderna Kyrka” som har alla ingredienser av ”den gamla Kyrkan” med sin tro på auktoriteter dvs prästerna/läkarna , heliga ritualer, sjukhus som kyrkor osv.
Men visst är det så att läkare är bara människor som alla andra. Läkare har samma behov och problem som andra människor men med skillnaden att de förhoppningsvis är bra på lindra och bota sina patienter. För Mendelsohn är den gamla devisen ”att inte skada” det som en läkare först bör tänka på.
Från många goda kliniska exempel på amerikanska läkares misstag så övergår Mendelsohn till att anklaga och helt misskreditera sjukvården genom t ex att säga att stora dela inte behövs. Mendelsohn har klart och tydligt identifierat ”fienden” och har författat vad som mest kan likna en kampskrift mot sjukvården.
I en helt annan värld, ett nyhetsbrev från en intressant person, Karl-Erik Edris läste jag en intressant recension av en annan bok, Bruce Liptons The Biology of Belief. Denna recension och bok handlar om ett relativt nytt forskningsfält ”epigenetik” dvs ett sätt för vårt genetiska material, vårt DNA, att reglera sig själv. Detta nya område kanske kan komma att förklara olika fenomen som vi idag inte känner till dvs att vårt DNA kan reagera på olika slags energier och på det sätter svara på signaler utifrån, från cellernas membran.
Inget fel i detta dvs att föra fram en ny och intressant gren av vetenskapen som kanske kan utveckla sig till någon slags allmän princip. Men i texten läser jag titt som tätt om ” den propagandamaskin som är knuten till det s.k. medicinindustriella komplexet.” , ”dess intresse av att producera lukrativa helst skräddarsydda kemikalier för att påverka de materiella faktorer som antas skapa ohälsa” mm
Återigen har vi identifieringen av en fiende som är skyldig och helst måste försvinna.
Ett antal journalister verkar ha t ex valt läkemedelsindustrin till sin favoritfiende trots att denna industri, liksom alla andra industrier, har både bra och dåliga sidor.
Men detta räcker inte för dem som behöver en fiende, allt som fienden representerar måste vara dåligt och bekämpas.
Har detta kanske att göra med något evolutionärt, dvs att vi bättre mobiliserar våra krafter inför en fiende?, att vi får kraft, ork och energi av att hela tiden kämpa i underläge mot en stor och stark fiende?
Men varför vill personer med utbildning, nyfikenhet och viss världsvana och syn där man sett andra kulturer och människor och insett att människa är både klok och dum, god och ond, stark och svag, vacker och ful mm ändå se en klar och tydlig fiende ”de andra”? Delar vi upp människor och världen i ”vi och dom” så kan detta få ganska ödesdigra konsekvenser.
Om man lägger allt ont hos ”den andre” så slipper man tänka på att man själv ibland är ”ond”. Genom att ha en fiende kan man skuldbefria sig från att själv bära de hemska egenskaper som fienden har. Således är man själv vit, ren och oskyldig medan ”fienden” får stå för de ”svarta, smutsiga och skyldiga”. Man kan lägga in vilka egenskaper som helst i denna formel; t ex är man själv stor altruist , solidarisk och generös medan andra stora egoister som bara tänker på sig själva.
Kanske är det lättare att leva om man har ”fiender” men priset av detta blir att man själv kan anses som ”fiende” av någon annan och då har vi istället för en monolog där en person talar till sig själv, en dialog där två personer talar till sig själva…
En sådan inställning bådar inte gott för en värld där alla kommer allt närmare varandra, där alla blir mer och mer beroende av varandra och där vissa saker som t ex klimatet påverkar oss alla.