I ledande politiska kretsar, är det inte tillåtet att vara kommersiell, i andra politiska kretsar får man inte visa vinst och i det tredje är det inte bra att inte vara som alla i mängden. Jag tror faktiskt det svenska systemet och den svenska modellen har historiskt fungerat så bra eftersom majoriteten av folket frivilligt dragit åt samma håll. På bekostnad av individens utveckling och kreativitet men detta pris är inte särskilt högt i jantelagens verklighet.

I USA, som förvisso kan kritiseras för mycket samtidigt som det finns mycket bra där, fokuserar ideologin och lagstiftningen på individens oavhängiga rättigheter dvs där sätter man individen framför kollektivet. I Sverige gör man tvärtom, tror jag.

Vi kan förvisso kritisera rörelser och organisationer som verkar ha förlorat sina eldsjälar som grundade rörelsen i början men jag tror inte att detta förlopp kan delas upp i vitt eller svart. Finns en eldsjäl som Gates, Buffet m fl som börjat arbeta längst ned i stegen (Gates började i garaget, om jag minns rätt) och sedan byggt upp multinationella företag och sedan gett bort mesta delen av sin förmögenhet så finns väl den ursprunglige eldsjälen kvar.

Jag kan inte uttala mig om den antroposofiska rörelsens utveckling som jag inte känner till men jag vill inte förbjuda den eller minska stödet till den eftersom de inte vill eller kan ge oss de mätbara resultat som vi kräver. Om de hjälper ett visst antal patienter som då inte behöver använda sig av den hårt trängda sjukvården, så har väl samhället sparat pengar på antroposofisk behandling, eller?

Om man tänker på andra verksamheter i samhället t ex tidningar som drivs av vinsttänkande men får stöd av myndigheter, eller musikinstitutioner som t ex operan som får stor sponsring från myndigheter för att överleva, så undrar man vilka kriterier samhället har för stöd och sponsring till olika slags verksamheter?

Överhuvudtaget skulle vi idag inte ha en Mozarts eller Bachs musik utan att dessa stöddes av rika mecenater som förstod värdet av att stödja sådana genier.

Så varför skulle inte antroposoferna också få stöd från samhället?

För att de inte följer reglerna om vad som idag avses med ”rätt forskning” i samhället? Dvs som du skriver ”mätbara resultat” av behandlingar. Men har inte nya verksamheter ofta gått emot de gällande reglerna, attityderna, perspektivet i samhällen?

Du skriver att ” egentligen tror du att Bojs representerar något helt sunt och nödvändigt” . Men vem har gett t ex journalisten Bojs på DN mandat att uttala sig om t ex villkoren för att ge stöd till t ex antroposofin? Har Bojs blivit folkvald så att hon representerar ett partis eller folk som röstat fram henne eller är hennes argument och perspektiv totalt i eget syfte och subjektivt?

Om man sedan accepterar din uppdelning i eldsjälar/idealitet och bolagisering/vinsttänkande till t ex Bojs som arbetar i ett vinstgivande bolag som DN så frågar man sig varför DN får sponsring från myndigheter, enligt vilka ”objektiva” kriterier?

Du tar sedan upp en annan sak; antroposofernas och deras bolags syn på sin egen behandling/vetenskaplighet som ”egen och bättre” utan att de kan eller känner att de behöver visa resultat enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Frågan är då vem som ska bedöma detta? Är det patienter som säger att de fått bra behandling av antroposofisk behandling, är det patienter som inte fått bra resultat, eller är det samhället utanför som i många fall politiskt satt upp kriterier för vilken forskning och vilka resultat som ska accepteras och vilka som inte ska accepteras.

Hur många andra av dagens behandlingar inom sjukvården är inte evidensbaserade? Innebär det då också att alla dessa inte ska få samhällets stöd?

Som du säkert vet är forskningen inte en disciplin som upphör idag utan en ständigt pågående verksamhet med nya rön. Faktiskt är ett av problemen att man kan ha vissa resultat av stora bedömningar av kliniska studier som kan ändras när en ny stor studie publiceras. Allt detta är enligt konstens alla regler evidensbaserat men resultaten kan vara helt skilda.

I den bästa av världar skulle alla verksamheter ha påvisbara effekter. Men vi lever inte i en perfekt värld och människan är själv långtifrån perfekt. Det finns oerhört mycket kvar att forska på vad som påverkar våra celler och det skulle inte förvåna mig om man ganska snart eller så småningom skulle finna helt andra mekanismer än vad vi känner till idag.
.

Därmed inte sagt att Bojs och det akademiska vetenskapsetablissemanget har rätt i sina förgivettaganden om den antroposofiska medicinens ineffektivitet. Det ligger i sakens natur att effekterna är svåra att ringa in och att orsakssambanden mellan medicinering och tillfrisknande kan bevisas. Antroposofin har sin egen begreppsapparat och ur den kan man mycket väl bedöma fall och kurer som undandrar sig bedömning enligt den ”vanliga vetenskapens” kriterier. De antroposofiska begreppen är betydligt mer nyanserade. Den kan t ex mycket väl spela lika stor roll, rent objektivt, VEM som ger en viss medicin, som VILKEN medicin som ges. Resultat som för en skolmedicinare ter sig helt slumpmässiga kan genom en antroposofisk analys visa sig vara helt logiska.

Egentligen tror jag att Bojs representerar något helt sunt och nödvändigt. Även om hon i sak har fel, eller inte förstår vad hon gör. Antroposofer kommer emellertid aldrig att kunna förklara sina framgångar (ty framgångar fattas inte) på för ett materialistiskt sinnelag tillfredsställande sätt. Antroposofen får översätta sin forskning så gott det går för att komma i dialog med skolmedicinen men i grunden strandar det på att skolmedicinen tycker sig behöva förutsätta att endast materiellt mätbara faktorer, ”data”, kan påverka ett sjukdomsförlopp. Antroposofen förutsätter tvärtom att ett flertal ickemateriella, ickemätbara men begripliga faktorer spelar in. Dessutom är den antroposofiska farmaceuten och läkaren även akademiskt skolad och ser sig inte som ett alternativ utan som ett komplement till skolmedicinen. Detta är givetvis mer provocerande än de inriktningar som ser sig som alternativ. De är lättare att avfärda som oseriösa. Vad gör man med antroposoferna?? Man får angripa dem på andra sätt. Var har de sina svagheter? Tja, de kan inte komma långt med reproducerbarhet, dubbelblindtest och liknande eftersom sådant filtrerar bort många av de objektivt verksamma faktorerna i läkeprocessen. Men det finns ju antroposofiska universitetssjukhus där det bedrivs mycken forskning, eller i alla fall ett: Herdecke i Tyskland. Där borde man kunna finna ett gränssnitt mellan skolmedicin och antroposofisk dito. Liksom hos farmaceuterna på de antroposofiska läkemedelstillverkarna Weleda och Wala. Om bara viljan verkligen finns. Möjligen gör den inte det, eftersom den antroposofiska bolagiseringen parat med anspråken på ”egen och bättre” vetenskaplighet och kravet på dispens från rådande lagstiftning givetvis verkar provocerande.

Å andra sidan måste de väl redan idag ha några bevis för att vissa produkter/preparat är verksamma mot vissa sjukdomar eftersom de används mot specifika sjukdomar. Du fick ju t ex en specifik kur mot kroniskt inflammerade halsmandlar. Frågan är bara är om deras bevis räcker? för vem och vilka? patienter? medicinska myndigheter?

Kritiken mot anekdotiska fall är ju att dessa fall är unika och inte allmängiltiga. Men om det finns data om tusentals och kanske ännu mer fall som blivit hjälpta av dylika preparat o produkter så utgör väl dessa ”beprövad erfarenhet” om någon!?

Jag tror att ett problem med olika alternativmedicinska behandlingar är att man just inte har studier, data och bevis bakom sina påståenden. Jag kommer väl ihåg när jag skulle skriva om en kvinna i USA som hade hittat på någon apparat som hon påstod dödade bakterier och virus som orsakade all slags sjukdom.

Hon hade t o m skrivit en bok men fick inte fortsätta behandla patienter i USA utan fick flytta till Mexico där reglerna är slappare. Jag försökte få fram patientfall, dvs diagnoser och resultat men detta var stört omöjligt att få tag på. Kanske man inte ville visa sina (dåliga?) resultat eller så brydde man sig inte om analyser.

Jag tror att många s k alternativmedicinska behandlingar skulle må bättre av att klart och tydligt redovisa de bevis de har för sina påståenden. Sen kan man diskutera bevisens värde men när t ex t o m en dagstidning som Dagens Nyheter har en rubrik om att ”alternativmedicin är bluff” så måste man kanske presentera de bevis och data man har?

Jag tror man kallar det anekdotisk erfarenhet. T ex det du berättar om din handled är en anekdotisk erfarenhet. En individuell erfarenhet från en patient.

Jag har ett eget exempel på anekdotisk erfarenhet. I ungefär fem år i sträck fick jag häftiga infektioner med otroligt uppsvullna, varfyllda halsmandlar två gånger om året. Till sist gick jag till en antroposofisk läkare och fick en annorlunda kur. Sen dess har jag aldrig haft problem med halsmandlarna, under flera årtionden. Den antroposofiska kuren gick ut på att stärka immunförsvaret, och fungerade tydligen mycket bra.

Det borde gå att göra en medicinstudie genom att samla statistik över sådan anekdotisk klinisk erfarenhet. Om man är noga med att samla in en komplett bild, där både positiva och negativa erfarenheter är representerade på ett statistiskt neutralt sätt, borde resultatet ge en godtagbar vetenskaplig bild.

Det krävs alltså att alla patienter som får en viss typ av vård deltar, eller ett statistiskt representativt urval av alla patienter. Dessutom behövs en kontrollgrupp av patienter som får den vanliga sortens vård. Det är alltså inte helt okomplicerat.

En sådan studie blir inte lika stringent som en dubbel-blind-studie med enbart objektivt mätbara kalla siffror, men rätt utförd borde den ändå ge en fullt användbar bild. Och den borde rimligen kosta en spottstyver jämfört med vad den vanliga typen av medicinstudie kostar.

Psykologiska reaktioner går att mäta. Jag har t ex utretts för Aspergers Syndrom, och en ganska stor andel av utredningen bestod av klart subjektiva frågor. Genom att ställa många helt olika frågor, som belyser olika synvinklar på olika sätt, får man en sammanställning som totalt sett blir mätbar, med rimligt god säkerhet.

Om du kollar hur man utreder och diagnosticerar olika neurologiska och psykiatriska tillstånd kommer du att finna många objektiva mätningar som görs med subjektiva frågor.

På liknande sätt borde det gå att mäta anekdotiska kliniska erfarenheter, genom uppföljande frågor som belyser ur olika synvinklar. Det borde ge ett resultat som är mätbart med rimligt god säkerhet.

En sån studie kunde göras billig genom att man låter patienter som så önskar svara genom formulär på nätet. Man kan också bearbeta en stor andel av dessa svar automatiskt. Självklart kan inte all information samlas in på det sättet, men det kan nog ändå hålla ner kostnaderna rejält.

Men människan är mer än mätbara parametrar t ex tankar och känslor och värderingar som faktiskt styr våra liv (mycket mer än fakta eller data).

Jag tror du har fel i ditt resonemang om NNT. Signifikans eller inte signfifikans är resultat som man får av själva den kliniska studien. Man gör upp i förväg ett program för att se hur många patienter som man behöver för att se effekt av behandling och då lägger man sig på en statistisk nivå av t ex 95% eller 99% chans att resultaten stämmer dvs uppvisar signifikans eller inte.

Om en klinisk studie uppvisar signifikans så kan faktiskt NNT vara 12, 52 eller 150. Detta är bara ett annat värde än riskberäkning i % men själva resultatet kan vara signifikant och således inte bero på slumpen till 95 eller 99%

Så behandlingen har effekt ”signifikans” men effekten är 52, ganska liten eller stor beroende på ens perspektiv.

Min poäng med kognitiv beteendeterapi var inte att det är så fantastiskt att vi nu kan mäta effekterna av denna behandling utan att effekten av att ”ändra på våra tankar och perspektiv” fanns långt innan vi kunde mäta den. På samma sätt kan det finns en mängd behandlingar och metoder som vi idag inte kan mäta. Ska vi då säga att de inte fungerar? Om vi bara accepterar att ”mäta tankarna ” via kognitiv beteendeterapi så har vi förkastat att våra tankar kunde påverka vårt beteende och hälsa INNAN vi fick kognitiv terapi.

Min poäng är att det finns säkert massor av behandlingar och metoder vars resultat , med dagens metoder, inte är mätbara. Ska vi då förkasta dessa?

Ingen vill ha frikort från utvärdering, frågan är bara vad som är godtagbara bevis för att en behandling fungerar. Jag har försökt att argumentera för ”beprövad erfarenhet” liksom medicinska myndigheter men detta tycks inte räcka. Du efterfrågar ”vetenskapliga utvärderingar” som om detta vore oerhört klart och enkelt. Inom t ex Cochrane som är centrum för evidensbaserad medicin finns ett antal nivåer som man accepterar som bevis för behandling. En nivå, som inte smäller särskilt högt, är t ex vad experter tycker. Men om det inte finns högre nivåer av bevis så godtar man specialisters subjektiva erfarenheter och åsikter som bevis. Och faktiskt så grundar sig inte alla behandlingar och metoder inom den kliniska medicinen på den högsta nivån av bevis, ett flertal, kanske t o m majoriteten av de metoder som idag används grundar sig på olika slags bevis.

”Vetenskapliga bevis” är således långtifrån en endas metod som godkänns av myndigheter för de preparat som finns ute i samhället. Jag undrar hur många av de naturläkemedel som är godkända har bakom sig randomiserade studier? Inte många.

Randomiserade studier kostar också enorma summor ca 800 miljoner dollar för ett enda preparat så det är ganska så absurt att kräva t ex att alla antropsofernas 3500 preparat skall testas på sådant sätt. 3500 gånger 800 miljoner skulle bli nästan 3500 miljarder dollar, mer än vad amerikanska staten betalade för att lösa ut wall Street! faktiskt är priset för EN ENDA preparat ganska så oöverkomlig för många sk naturmedel.

Självklart kan man inte förbjuda erfarenheter och känslor. Erfarenheter och känslor är nödvändigt för att fungera i vardagslivet. Frågan här är vilken roll man ska ge dem i förhållande till vetenskap och kliniska tester inom medicinen. Placebo är för övrigt definitivt mätbart.

I din kommentar:
”I det första fallet måste du alltså behandla 52 patienter varav en enda får effekt. Behandlingen har statistiskt sett ingen effekt på 51 patienter. Detta är alltså en icke-effekt som är mätbar.”
motsäger du faktiskt dig själv. Om effekten är mätbar så kan man mäta att den finns. I exemplet du ger blev resultatet tydligen ickesignifikant på grund av att för få patienter påverkades. Det finns således någon form av slumpvariation som kan ha orsakat resultat. I så fall kan vi strängt taget inte veta om behandlingen hade någon effekt. Vi behöver antagligen en större grupp att testa preparatet på. Men talar fortfarande om en behandling som det är möjligt att samla in evidens för. Precis som fallet är med exempelvis kognitiv beteendeterapi, som är ett utmärkt exempel för hur man kan använda vetenskaplig metod för att utvärdera effekten även av ”mjuka” begrepp som tankar och känslor.

Allt som allt: vi har tillgång till en fantasktisk verktygslåda för att utvärdera medicinska behandlingar av alla de slag. Att inte använda sig av den för att få fram så bra behandlingar som möjligt är oansvarigt. Det finns ingen som helst anledning att låta vissa typer av behandlingar få frikort från utvärdering. Tror man verkligen på de antroposofiska medicinerna så borde man väl välkomna vetenskapliga utvärderingar – en sådan skulle ju visa oss kritiska rackare att preparaten fungerar och därmed göra medicinen tillgänglig för fler människor.

Visst vore det bäst med kliniska tester av en viss behandling men om detta inte har gjorts eller låter sig inte göras då man inte kan mäta en biologisk effekt, så har man endast ”beprövad erfarenhet”att gå efter och detta kan vara ganska så mycket data från observationer och erfarenheter.

Det där med mätas är inte svart eller vitt. i filosofisk mening finns allt som vetenskapen upptäcker och mäter redan innan man ”upptäckte” fenomenet. Naturlagar fanns t ex långt innan forskare upptäckte dem.

När det gäller medicin så finns t ex den berömda placebo (sockerpiller) som ger utslag i nästan alla kliniska studier dvs placebo är mätbar och finns. ”Sockerpiller” har således en mätbar effekt. Vilken slags behandling är ”sockerpiller”? en ”vetenskapligt testad behandling”?

Inom medicin talar man idag om NNT och NNH dvs numbers needed to treat eller numbers needed to harm. Om NNT är 52 innebär det att 52 patienter måste behandlas med den testade produkten X för att 1 patient ska ha effekt. Om NNH är 52 innebär det att 1 patient av 52 behandlade får biverkningar.

I det första fallet måste du alltså behandla 52 patienter varav en enda får effekt. Behandlingen har statistiskt sett ingen effekt på 51 patienter. Detta är alltså en icke-effekt som är mätbar.

Ett annat exempel är våra tankar som idag inte är mätbara. Eftersom de inte kan mätas kan man ignorera dessa som att de har någon betydelse för hälsan. Men vi vet alla att negativa tankar påverkar oss på olika sätt. Tankat ignorerades av klinisk medicin tills man kom på en metod som heter kognitiv terapi. Kognitiv terap ändrar just på våra tankar och perspektiv. Man kan också mäta effekterna av kognitiv terapi och då blir plötsligt tankarna godkända eftersom man kan mäta dem. Innebär detta då att tankarna inte hade några effekter på hälsan innan kognitiv terapi? Visst hade tankarna effekter men vi kunde inte mäta dessa på ett sätt som passade medicinska kliniska studier.

Om en effekt på en mätbar sjukdom inte kan mätas så beror det INTE på att effekten inte finns. Vi kan bara idag inte mäta effekterna. Du säger då att man inte kan påstå att det finns någon effekt men då kan den som ändå vill behandla åberopa ”beprövad erfarenhet” och då kan man väl inte förvägra människor deras egen erfarenhet, eller ?

Jag läser in i ett antal kommentarer att man nästan borde förbjuda verksamheter vars effekter man inte kan mäta. Gör man det så förvägrar man tusentals om inte miljoner människor deras känsla och erfarenhet av att de blivit hjälpta. Men hur kan man förbjuda en annans människas erfarenhet och känsla? Förbjuder man sina egna erfarenheter och känslor? Nej, ”mina” känslor och erfarenheter är OK och bra medan ”dina” är inte godkända eftersom du inte kan visa effekt.

Denna inställning kan vara ganska så förödande för relationer människor emellan. Om man förvägrar människor deras erfarenheter och deras ”sanningar” kan de bli ganska arga och frustrerade. Lev dig själv in i denna situation att andra inte erkänner dina erfarenheter, tankar och känslor. Du skulle bli ganska arg på sådana människor, eller hur?