I sin krönika i tidningen Forskning & Medicin som ges ut av Vetenskapsrådet anklagar Jan-Olov Johansson, tjänstledig senior reporter på vetenskapsradion, forskare och forskarsamhället för att de inte kan ”berätta en spännande historia”.
Detta leder, enligt Johansson, till ”tystnaden” från forskarna i det offentliga rummet.
Men stämmer detta med verkligheten? Publiken, allmänheten, läsarna får nästa all sin information från media, bl a vetenskapsradion.
Helt nyligen var Sharon Dunwoody, professor i Journalism och masskommunikation Communication, University of Wisconsin-Madison i Stockholm. Dunwoody gav ett par lysande föreläsningar som tyvärr bara åhördes av ett fåtal journalister trots att ämnet är högaktuellt för just media.
Dunwoody gav flera skrämmande exempel på vetenskaps- och medicinmedia som p g a sin ignorans bortser från den svårfångade sanningen och istället väljer att beskriva olika röster och ge en känsla av balans i deras rapportering. Balanstänkandet leder till att man ger röst år helt extrema och absurda åsikter. I vissa fall har detta lett till att människor skrämts och t o m lämnat sina hem.
Efter att amerikansk media gett röst åt en forskares skrämselrapport om överhängd risk för översvämning vid de stora sjöarna i norra mellersta delen av USA övergav tusentals sina hem. Översvämningen inträffade aldrig men då var det för sent för de som redan flytt. Man kan lätt räkna upp hundra- om inte tusentals skrämselartiklar i media som förstorar, överdriver, vinklar och förvanskar vetenskapliga och medicinska nyheter.
Dunwoody som själv varit vetenskapsjournalist och lämnat genren eftersom hon blev besviken ville gärna se en vetenskapsrapportering som mera bygger på bevisbörda (weight of evidence) än på att man måste föremedla en balans av åsikter.
Men för att känna till bevisbördan inom vetenskapliga discipliner krävs kunskap och insikt, något som i många och mycket saknas inom media som förmedlar forskning och medicin.
Det ter sig självklart att den vetenskapliga rapporteringen begränsas av den enskilde journalistens och redaktörens kompetens att dels förstå vetenskapen och dels att förmedla den på ett intressant sätt.
Idag finns varje dag massor av spännande och intressanta vetenskapliga nyheter men på ett ”vetenskapligt språk”. Man behöver bara öppna Science eller någon av Natures tidskrifter varje vecka för att hitta dessa. Men dessa artiklar kräver en viss förmåga att förstå och detta är inte helt naturligt och rätt. Man måste sätta sig in i den speciella vetenskapen, kanske leta efter referenser och sedan intervjua olika forskare för att kunna förmedla en rättvis bild av t ex en vetenskaplig studie.
Men dagens media har varken tid eller vilja att sätta sig in i vetenskapliga frågor. Allt ska gå så fort, man ska ständigt producera nyheter och då är risken stor att själv blir megafoner för vissa röster.
Förutom den pressande tidsbristen så verkar just public service i Sverige ha valt forskning och forskare som sin favoritfiende. Man kritiserar gärna och ofta forskare och forskarsamhället (ett typiskt exempel är J-O Johansons krönika) och anklagar dessa istället för att se sig själva i spegeln.
Man kan fråga sig vem som har tolkningsföreträde att rapportera om vetenskap och medicin? Vems rapportering, artiklar, inslag och bilder når ut till den svenska allmänheten? Är det vetenskapsrådet, Vinnova och de andra anslagsgivarna eller är det dagspress, kvällspress, radio och TV.
För ett tag sedan skrev Joakim Nilsson, frilansjournalist, Expressen, om svensk medias oerhört vinklade utlandsrapportering av det amerikanska presidentvalet: ” Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild”
På liknande sätt står bl a vetenskapsradion och annan media helt oemotsagd att rapportera om vetenskap och medicin. Det är media som själv och egenmäktigt tar mandatet att förmedla t ex vetenskapliga nyheter. Det är inte forskare eller andra grupperingar som är tysta eller som abdikerat sin roll i folkbildningens tjänst, det är media och inte minst public service som inte bara egenhändigt bestämmer vilka nyheter man ska förmedla utan effektivt blockerar andra kanaler att komma ut med information. Försök t ex som forskare att komma ut i media. Risken är stor att det råder brist på utrymme eller att man tyvärr inte kan ta i din artikel eller inslag.
Public service bestämmer således helt själv på vilken nivå av rapportering man ska lägga sig och vad man ska rapportera om när det gäller vetenskap.
Men istället för att ta ansvar och verkligen ge möjligheter för t ex forskare att uttrycka sig i media så spelar man offer när Johansson t ex kallar sig ”fattig reporter på public service” trots att man är herre på täppan.
En sådan inställning verkar vara kontraproduktiv för det påstådda ändamålet att ge mera plats till forskare i media.
Förstår att mycket av det du skriver är självupplevt. Om man byter ut orden ”forskare” och ”forskning” i din blogg mot t ex politiska analyser, filmrecensioner, litteraturanayser, familjelivsreportage….etc……så når man nära nog samma resultat. Meningen med Public Service är att kort spegla, på ytan, det som rör sig inom olika områden med någon form av publicistiskt värde.Inte att ge komplicerade djuplodande nyheter. Då får man söka sig till privata specialmagasin som du t ex referar till. Kanske all forskning inte skall hanteras av människor som inte har intresset för eller utbildningen för att motta detta? Föreställ dig bara vilken skada de här nya genföretagen kan ställa till med genom att delge information baserade på forskningsresultat som outbildade människor kanske inte kan hantera. Vill man sedan söka mer information så går ju det alldeles utmärkt.. All avancerad medicinsk press finns ju tillgänglig för den som visat intresse och lärt sig förstå språket.
Mig veterligt är Läkartidgninen ett ypperligt exempel på tryckt -såväl som- interaktiv media som går ”halvvägs”. Kan läsas och förstås av många samtidigt som det finns utrymme för en fri debatt på den egna hemsidan efter flertalet artiklar.
Hej och tack för kommentar. Undrar vad som inte är ”självupplevt” eller subjektiv i vår verklighet” ? Jag tvivlar på att det finns något utifrån människans perspektiv dvs känslor, tankar, trauma mm som är ”objektivt” i någon mening. Viss skulle man vilja förenkla verkligheten till siffror eller fakta som kallas ”objektiva” men detta är en stor illusion, tror jag. Public Service har ett folkbildningsansvar men varför måste man lägga sig på den lägsta nivån när det gäller detta ansvar dvs varför har man inte som mål att höja allmänhetens/lyssnarnas/tittarnas kunskap och medvetande?
Jag tror du har rätt i att de nya genföretagens resultat och budskap kan missuppfattas av personer som inte förstår sig på statistik osv. Men detta är ju egentligen en kritik mot själva demokratins kärna; förstår alla som röstar alla komplexa samband bakom olika förslag och beslut eller röstar man bara på person och enkla förslag som kan kanske förstår?