Anders Björnsson artikel om Vetenskap och normer på Svenska Dagbladet är tydligen ett ganska populärt tema eftersom det finns sex bloggar som haft åsikter liksom över 20 kommentarer till artikeln.
Hur formas våra normer? våra lagar och förordningar eller t ex de s k Tio Guds Budtros ha skapats av personer som säkerligen inte hade större insikter inom vad som idag kallas vetenskap. Vår moral och etik är alltså inte främst formad av vetenskapen. Inte heller våra fördomar.
Som Björnsson skriver finns det historiska exempel på tider där t ex Nazisterna försökt använda tvivelaktiga vetenskapliga resultat som grund för att t ex utrota vissa folkgrupper. Andra diktaturer t ex bolsjevikerna har genom att feltolka genetiken förstört en hel nations jordbruk
När det gäller den genetiska forskningen och stamceller så kan de i framtiden kanske användas för att bota svåra sjukdomar men även för att selektera vissa människor vars ”destruktiva” gener kan komma att anses vara icke önskvärda i samhället. Om samhället styrs av en totalitär diktator som inte behöver ta hänsyn till andras åsikter så kan faran av selektion av icke önskvärda element (människor) vara överhängande.
Björnsson skriver att ”homosex säljer” i svensk media och visst är det så att vetenskapsjournalistiken, liksom den vetenskap som denna journalistik grundar sig på trots sitt påtvingande neutrala perspektiv gärna förmedlar ”sexig” forskning eftersom den säljer.
Man blir kanske forskare för att man har ett visst intresse och nyfikenhet men onekligen värderas de forskningsresultat man får. Den första värderingen sker oftast inom laboratorier, mellan kollegor eller mellan studenter och handledare. Sedan skriver man kanske ihop en artikel som värderas av kollegor för publicering i vetenskaplig tidskrift eller inte. Men det är inte bara forskningsresultatens kvalitet som avgör om en viss forskning publicerar, frågan är också om resultaten är tillräckligt intressanta för att publiceras? Redaktörer inom specialiserade vetenskapliga tidskrifter gör en bedömning, en värdering om vissa forskningsresultat är tillräckligt ”sexiga” eller inte. ”Sexiga” behöver inte nödvändigtvis ha med sex att göra utan är bara ett uttryck för resultat som säljer och är populära (liksom sex)
När artikeln i fråga har accepterats för publicering eller t o m innan dess i vår tid av snabba kommunikationer så börjar andra journalister (inklusive vetenskapsjournalister) att göra sina bedömningar och värderingar.
Varje vecka publiceras hundratals om inte tusentals artiklar bara inom medicin och medicinsk vetenskap och det är då självklart att journalisten/redaktören i dags- eller kvällstidning måste göra sin bedömning vilken av alla dessa som hon ska skriva om.
Själva faktum att det skrivs mer om t ex homosex än om t ex malaria eller barnadödlighet i vissa Afrikanska länder visar med all tydlighet att vetenskapsjournalister liksom journalister och läsare i allmänhet tycker om att läsa om sex. Inte bara homosex säljer utan sex säljer som vi alla vet.
Om forskningens och journalistikens väsen
Forskare lever i en verklighet där deras data och resultat i bästa fall ständigt upprepas och kollas av andra forskare enligt vissa kriterier. Men för att upprepa vissa resultat måste man helst använda liknande betingelser. Ändrar man på betingelserna så ändras ju resultaten. På så sätt byggs det upp en teori från alla resultat. Massor av forskningsresultat publiceras och efter ett tag, månader, år, årtionden, skapas en teori som kan förklara resultaten. Men teorin är inte starkare än dess svagaste punkt och växer sig de svagare resultaten allt starkare så kan det hända att man får revidera teorin eller t o m ersätta den.
Hur kan forskning ändå gå framåt dvs producera nya resultat om upprepning är det viktigaste kriteriet för att bedöma resultatens vetenskapliga kvalitet?
Tomas Kuhn myntade begreppet ”paradigmskifte” när ett resultat ändrar ett perspektiv inom vetenskapen.
Journalister och journalismen inkluderande vetenskapsjournalism bygger inte på samma stegvisa utveckling som vetenskapen. Man stoppar inte publicering av en artikel bara därför att det inte finns en teori som kan förklara de enskilda resultaten. Man jagar eller rättare sagt producerar nyheter varje sekund, minut, timme, dag mm och då finns varken tid eller lust att sätta de senaste resultaten i ett sammanhang.
Det kan också hända att man varken har något intresse eller kunskap om vetenskap om man är t ex allmänreporter som skall skriva om forskningsrön. Då blir journalisten lätt en megafon för forskare X och forskare Y. Men vad gör man om forskarna har olika åsikter i frågan? Man kan t ex bortse från ena forskaren eller så kan man presentera bägge resultaten till priset av förvirring.
Enligt Björnsson så är vetenskapsjournalisternas uppgift, ja ”skyldighet”. ”att granska den vetenskapliga praktiken som vilken annan social praktik som helst, utsätta den för samma hårdhänthet som till exempel musikkritiken utsätter det musikaliska artisteriet för eller radiokritiken utsätter radiomediet för”.
Men vetenskap eller åtminstone natur- och medicinsk vetenskap är inte sammat sak som musik eller radio. Vetenskap bygger på stegvis utveckling med resultat som kan upprepas och som bedöms enligt vissa vedertagna kriterier på ”god” och dålig” vetenskap: t ex har man rätt frågeställning? adekvata kontroller? statistik? upprepar man verkligen alla betingelser mm.
Det musikaliska artisteriet eller radiomediet kan inte bedömas med samma kriterier eftersom de är i grunden subjektiva verksamheter som bedöms subjektivt av t ex musikkritiken.
Självklart kräver också musik- liksom radiokritiken viss erfarenhet och kompetens men den bygger mycket mindre på formella krav för kvalitet som t ex vetenskapen.
Samtidigt som det kanske finns för mycket subjektivt tyckande inom t ex musik- och radiokritik så kanske det finns för lite sådant inom vetenskapsjournalistik. Detta beror inte på att det inte finns tillräckligt med journalister som gärna vill kritisera utan dels på att vetenskap ofta är svår och kräver viss kunskap, den är ofta ogenomtränglig med alla dess specialuttryck och koncept som kan vara svåra att förklara.
Jag tror därför att det kan vara mycket svårt för t ex Anders Björnsson eller vetenskapsjournalister att gå in i cancerbiologins detaljer och idka vetenskapskritik mot vissa forskningsresultat eller studier. Men man kan kritisera ”vetenskapen” eller scientismen som ett perspektiv bland andra perspektiv på vår verklighet, en verklighet som är mer mångfacetterad än de olika perspektiven som vi anlägger.
Käre Zvi
Jag tackar dig för din sympatiskt hållna kommentarartikel som slår huvudet på många spikar, blästrade eller ej. Det är sällan, tro mig, som man får en sådan rak återkoppling till en artikel man har skrivit. Det vanliga är tjatter eller tigande. Ibland är tystnaden barmhärtig, tjattret dock alltid irritabelt.
Du tror att jag skulle bli en rätt bristfällig rapportör och kritiker av vad som pågår inom cancerforskningen. Säkert, och med allt rätt. Som du vet är jag historiker, med dålig inblick och ännu sämre insikt i de medicinska och biologiska vetenskaperna. I den delen kan jag vara varken domare eller domptör; det tillkommer inte mig, det yves mig ej.
Men som utbildad och praktiserande historiker anser jag mig faktiskt kunna föra ett resonemang om vetenskaplig praktik vilket angår både skrået, forskarsamhället, och publiken, den bildade allmänheten. Min tidigare verksamhet som vetenskapsjournalist (låt oss inte just nu diskutera vad ”vetenskap” står för, om det är pure science eller om konceptet även innefattar andra scholarly branches) och mina insatser som samtidsintellektuell (låt oss inte heller diskutera vad ”intellektuell” är, Zvi, not for the time being) har säkert varit behäftade med allehanda brister. Emellertid har de lärt mig att även vetenskapen, i metodiskt och metodologiskt avseende, kan fallera. Naturvetenskapsmän kan vara praktiskt fingerfärdiga, men teoretiskt har många utövare åtskilliga (understatement) hemläxor att göra. Bara en sådan sak som att kausalitet ofta förväxlas med andra typer av samband (tidssamband till exempel) ”“ du förstår vad jag menar.
Här kan jag känna ett behov av en oberoende instans, en granskare, en djävulens advokat. Din invändning: Ska de inte finnas inom det akademiska systemet? Jovisst. Men gör de alltid det? Om du visste hur mycken feghet och fäaktighet jag har stött på där. Nå. Du vet det.
När vi träffades på radions vetenskapsredaktion åren kring 1990 stod denna inför ett skifte. Journalismen, som du är väl bekant med, var i farten. Den tog sig före att avgöra vad som är en nyhet (och vad som inte är det). Det var inte ett forskningsgenombrott eller en kontrovers inom forskarvärlden som nyligen hade kommit upp till ytan. Nej, det var en forskning som kunde länkas in i en rapportering som av helt forskningsirrelevanta skäl pågick i de centrala korridorerna. Om forskningsnyheten redan var rapporterad i god ordning, eller om den var sju eller flera år gammal, det spelade alls ingen roll. Den var lik förbannat definierad som nyhet, eftersom ingen ansvarig i huset (dessa ansvariga lyssnade sällan på vetenskapsprogrammen) hade uppsnappat den förut. Och detta var anti-professionalism uti fingerspetsarna. (Se min artikel Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx) Science (of what ever sort) skulle vara entertainment (of a very particular sort), först som sist. Det var det programmet Jan Olov Johansson stod för när han kom och förödde denna redaktion. Marsch pannkaka, det var bara att gå och rapportera från en konferens om hjärnforskning även om man inte hade en hjalmar om hjärnforskningens nuvarande läge.
Det var då ”“ 1993 ”“ jag lämnade radion och gick till Svenska Dagbladet.
Nu är ju Johansson rejält komprometterad (utom i vissa scientistiska och allmänt naiva kretsar) och det är snarare Karin Bojs på Dagens Nyheter som utgör det akuta problemet. Mot den typen av vetenskapsjournalistik som hon representerar var det jag skrev min artikel på Brännpunkt. Hon har hojtat i något decennium nu om bioteknikens välsignelser och framtidsutsikter och hon har höjt till skyarna forskarbragder som visat sig vara rena fusket. Detta renderar icke desto mindre ära och berömmelse. Men denna Bojs är inte kritiker, hon är ideolog. Hon dissekerar inte systemet, Zvi, hon driver linjer. Hon gör vetenskapen mer prominent än den är i sina egna ögon. Du ska se att hon blir invald i akademier också. Det är just den typen av journalistik vi absolut inte behöver.
Vi behöver kunniga skribenter, högt kvalificerade, disputerade. Sådana som väljer kritikerskap framför mentorskap och handledarskap och fan och hans mormor. Du känner till vad jag talar om eftersom du lockades av denna yrkesroll. Medierna går nu i andra riktningen. Det ger mig huvudvärk. Min publicistiska gärning läggs för fäfot. Jag är glad att du driver denna site och att du ger mig litet spaltutrymme där. Under en historisk mikrosekund hade vetenskapsjournalistiken kunnat etablera sig som kritisk verksamhet. Nu blev den mode, underhållning. När vi gjorde ett försök att vända på kuttingen (med Dagens Forskning) ströps tillgångarna.
Nu gör du och jag det vi tycker om att göra, Zvi, och vi skiter i om någon tycker om oss för att vi gör det vi gör.
Vännen
Anders Björnsson
Stort tack för att du tog dig tid att kommentera mitt inlägg. Ett par kommentarer: du skriver om vetenskap som entertainment eller underhållning eller man kanske ska benämna detta som ”upplevelser” idag?
Jag upplever att många medicinska och vetenskapliga artiklar är ganska korta, i alla fall i skriven media. Platsbristen medför att det inte går att täcka alla relevanta sidor i en artikel utan man i många fall tyvärr fokuserar på s k sensationer som man tror har ”allmänintresse” dvs berör många personer.
Att just en viss nyhet kommer fram beror enbart på den skrivande journalistens kunskap om nyheten. I vissa fall har jag sett medicinska nyheter publicerade i svensk media som har år på nacken vilket den skrivande journalisten skulle ha upptäckt om hon ögnade fem minuter att goggla på nyheten. Men om ingen annan vet att samma nyhet publicerades för tre år sedan så gör det ingenting. Det fattas alltså en viss kontrollmekanism för att säkerställa att man inte tar upp medicinska nyheter som har flera år på nacken
Det fattas också kontrollmekanismer eller låt oss kalla kollegiala stödmekanismer för att se till att en allmänreporter inte gör fel när hon beskriver komplexa medicinska resultat, eller ännu mer komplexa vetenskapliga resultat.
Men dagens journalist är ensam herre på sin täppa och skriver precis som hon vill. Visserligen står medicin och vetenskapsjournalistik inte i hög kurs bland dagens redaktioner men min erfarenhet av att ha läst dylika artiklar i åratal är att allt beror på den enskilde journalistens kunskap och nyfikenhet eller rättare sagt brist på.
Jag håller med dig i din beskrivning av DNs vetenskapsredaktion som t o m redovisat att man följer ett ganska så luddigt koncept som kallas för ”impact” dvs ju högre impact desto ”viktigare” är forskningsresultatet. P g a vissa kriterier har tidskrifterna t ex New England of Medicine och Science samt Nature högre ”impact” än andra tidskrifter. Och det är dessa som DNs vetenskapsredaktion rapporterar om mest.
Men ”impact” är ju inte samma sak som att det finns nyhetsvärde eller läsvärde i en viss artikel med vissa resultat . Denna bedömning göras av vederbörande redaktör och journalist. Och visst finns det ideologi bakom att presentera biotekniken som allas vår välsignelse och räddning.
Jag har tidigare skrivit om författaren Dorothy Nelkins som i sina böcker tydligt visat att både forskare och media använt sig av religiösa metaforer för att framhäva sina resultat, Nelkins verkade i USA där det hela kanske är mer extremt än i Sverige dvs man måste följa devisen ”publish or perish” dvs publicera eller försvinna för att hänga kvar i forskningen. Då är det lätt att överdriva framtidutsikterna och sina resultat.
Kritik kräver inte bara att man kan området, att man känner till olika åsikter, samt att man har intresse av detta. Vill man kritisera vetenskap så finns det faktisk varje vecka, bl a i ovannämnda tidskrifter, kritik eller åtminstone ifrågasättande av forskningsresultat från olika forskare. Man kan lätt fylla en dagstidnings utbud av vetenskap med dessa kritiska röster. Men som du säger så är fokuset på ” mode, underhållning” och då lyse kritiken med sin frånvaro. Vilket är ganska så märkligt egentligen när man vet att ”konflikter” är något som media verkar älska.