Det fattas också kontrollmekanismer eller låt oss kalla kollegiala stödmekanismer för att se till att en allmänreporter inte gör fel när hon beskriver komplexa medicinska resultat, eller ännu mer komplexa vetenskapliga resultat.

Men dagens journalist är ensam herre på sin täppa och skriver precis som hon vill. Visserligen står medicin och vetenskapsjournalistik inte i hög kurs bland dagens redaktioner men min erfarenhet av att ha läst dylika artiklar i åratal är att allt beror på den enskilde journalistens kunskap och nyfikenhet eller rättare sagt brist på.

Jag håller med dig i din beskrivning av DNs vetenskapsredaktion som t o m redovisat att man följer ett ganska så luddigt koncept som kallas för ”impact” dvs ju högre impact desto ”viktigare” är forskningsresultatet. P g a vissa kriterier har tidskrifterna t ex New England of Medicine och Science samt Nature högre ”impact” än andra tidskrifter. Och det är dessa som DNs vetenskapsredaktion rapporterar om mest.

Men ”impact” är ju inte samma sak som att det finns nyhetsvärde eller läsvärde i en viss artikel med vissa resultat . Denna bedömning göras av vederbörande redaktör och journalist. Och visst finns det ideologi bakom att presentera biotekniken som allas vår välsignelse och räddning.

Jag har tidigare skrivit om författaren Dorothy Nelkins som i sina böcker tydligt visat att både forskare och media använt sig av religiösa metaforer för att framhäva sina resultat, Nelkins verkade i USA där det hela kanske är mer extremt än i Sverige dvs man måste följa devisen ”publish or perish” dvs publicera eller försvinna för att hänga kvar i forskningen. Då är det lätt att överdriva framtidutsikterna och sina resultat.

Kritik kräver inte bara att man kan området, att man känner till olika åsikter, samt att man har intresse av detta. Vill man kritisera vetenskap så finns det faktisk varje vecka, bl a i ovannämnda tidskrifter, kritik eller åtminstone ifrågasättande av forskningsresultat från olika forskare. Man kan lätt fylla en dagstidnings utbud av vetenskap med dessa kritiska röster. Men som du säger så är fokuset på ” mode, underhållning” och då lyse kritiken med sin frånvaro. Vilket är ganska så märkligt egentligen när man vet att ”konflikter” är något som media verkar älska.

Jag tackar dig för din sympatiskt hållna kommentarartikel som slår huvudet på många spikar, blästrade eller ej. Det är sällan, tro mig, som man får en sådan rak återkoppling till en artikel man har skrivit. Det vanliga är tjatter eller tigande. Ibland är tystnaden barmhärtig, tjattret dock alltid irritabelt.

Du tror att jag skulle bli en rätt bristfällig rapportör och kritiker av vad som pågår inom cancerforskningen. Säkert, och med allt rätt. Som du vet är jag historiker, med dålig inblick och ännu sämre insikt i de medicinska och biologiska vetenskaperna. I den delen kan jag vara varken domare eller domptör; det tillkommer inte mig, det yves mig ej.

Men som utbildad och praktiserande historiker anser jag mig faktiskt kunna föra ett resonemang om vetenskaplig praktik vilket angår både skrået, forskarsamhället, och publiken, den bildade allmänheten. Min tidigare verksamhet som vetenskapsjournalist (låt oss inte just nu diskutera vad ”vetenskap” står för, om det är pure science eller om konceptet även innefattar andra scholarly branches) och mina insatser som samtidsintellektuell (låt oss inte heller diskutera vad ”intellektuell” är, Zvi, not for the time being) har säkert varit behäftade med allehanda brister. Emellertid har de lärt mig att även vetenskapen, i metodiskt och metodologiskt avseende, kan fallera. Naturvetenskapsmän kan vara praktiskt fingerfärdiga, men teoretiskt har många utövare åtskilliga (understatement) hemläxor att göra. Bara en sådan sak som att kausalitet ofta förväxlas med andra typer av samband (tidssamband till exempel) ”“ du förstår vad jag menar.

Här kan jag känna ett behov av en oberoende instans, en granskare, en djävulens advokat. Din invändning: Ska de inte finnas inom det akademiska systemet? Jovisst. Men gör de alltid det? Om du visste hur mycken feghet och fäaktighet jag har stött på där. Nå. Du vet det.

När vi träffades på radions vetenskapsredaktion åren kring 1990 stod denna inför ett skifte. Journalismen, som du är väl bekant med, var i farten. Den tog sig före att avgöra vad som är en nyhet (och vad som inte är det). Det var inte ett forskningsgenombrott eller en kontrovers inom forskarvärlden som nyligen hade kommit upp till ytan. Nej, det var en forskning som kunde länkas in i en rapportering som av helt forskningsirrelevanta skäl pågick i de centrala korridorerna. Om forskningsnyheten redan var rapporterad i god ordning, eller om den var sju eller flera år gammal, det spelade alls ingen roll. Den var lik förbannat definierad som nyhet, eftersom ingen ansvarig i huset (dessa ansvariga lyssnade sällan på vetenskapsprogrammen) hade uppsnappat den förut. Och detta var anti-professionalism uti fingerspetsarna. (Se min artikel Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx) Science (of what ever sort) skulle vara entertainment (of a very particular sort), först som sist. Det var det programmet Jan Olov Johansson stod för när han kom och förödde denna redaktion. Marsch pannkaka, det var bara att gå och rapportera från en konferens om hjärnforskning även om man inte hade en hjalmar om hjärnforskningens nuvarande läge.

Det var då ”“ 1993 ”“ jag lämnade radion och gick till Svenska Dagbladet.

Nu är ju Johansson rejält komprometterad (utom i vissa scientistiska och allmänt naiva kretsar) och det är snarare Karin Bojs på Dagens Nyheter som utgör det akuta problemet. Mot den typen av vetenskapsjournalistik som hon representerar var det jag skrev min artikel på Brännpunkt. Hon har hojtat i något decennium nu om bioteknikens välsignelser och framtidsutsikter och hon har höjt till skyarna forskarbragder som visat sig vara rena fusket. Detta renderar icke desto mindre ära och berömmelse. Men denna Bojs är inte kritiker, hon är ideolog. Hon dissekerar inte systemet, Zvi, hon driver linjer. Hon gör vetenskapen mer prominent än den är i sina egna ögon. Du ska se att hon blir invald i akademier också. Det är just den typen av journalistik vi absolut inte behöver.

Vi behöver kunniga skribenter, högt kvalificerade, disputerade. Sådana som väljer kritikerskap framför mentorskap och handledarskap och fan och hans mormor. Du känner till vad jag talar om eftersom du lockades av denna yrkesroll. Medierna går nu i andra riktningen. Det ger mig huvudvärk. Min publicistiska gärning läggs för fäfot. Jag är glad att du driver denna site och att du ger mig litet spaltutrymme där. Under en historisk mikrosekund hade vetenskapsjournalistiken kunnat etablera sig som kritisk verksamhet. Nu blev den mode, underhållning. När vi gjorde ett försök att vända på kuttingen (med Dagens Forskning) ströps tillgångarna.

Nu gör du och jag det vi tycker om att göra, Zvi, och vi skiter i om någon tycker om oss för att vi gör det vi gör.

Vännen

Anders Björnsson