En ny genomgång av artiklar som handlar om komplementär medicin i australisk media har visat att artiklarna är undermåliga enligt vissa kriterier på tillförlitlig rapportering.

Intressant i sammanhanget är att den bästa gruppen av artiklar som handlade om vitaminer, mineraler mm i genomsnitt inte var bättre än artiklar som handlar om medicinska studier och resultat.

De största misstagen är att man underlåter att ta upp kostnader för behandlingen, biverkningar, man har inga kommentarer från oberoende experter, sätter inte in nyheten i ett sammanhang mm
Detta är ganska skrämmande resultat om man tänker sig att allmänheten får mest sin information om hälsa och medicin via media dvs dags- och kvällspress, TV & radio.

Det går tydligen att förbättra rapporteringen genom t ex att man går igenom och kommenterar varje artikel som handlar om hälsa och medicin i svensk press och ger en skräddarsydd, aktiv intensiv återkoppling till journalister, ungefär som man gjort i Australiska Media Doctor. En sådan återkoppling har visat sig effektiv när det t ex gäller hjärtsjukvården där man först skapade register över behandlingar och ingrepp för att få fram de bästa behandlingarna och ingreppen. Sedan gick man ut och bedömde de olika sjukhusen och poängsatte dem hur väl eller om de använde de senaste behandlingarna eller inte.

Det hela tog emellertid skruv, enligt Lars Wallentin, professor och en Sveriges mest kända och opinionsbildande hjärtläkare som bl a ansvarat för hjärtregistren, när man jämförde de olika sjukhusens poäng med varandra och detta blev omskrivet i media.

Inget sjukhus eller hjärtklinik ville vara sämre än sina kollegor och chefsläkare och andra i ledningen började införa olika förbättringar inom deras egna sjukhus och hjärtkliniker.
Men detta handlade om hjärtsjukvården och politiker som är känsliga för att synas och namnges i media. Vilken instans är journalister som skriver om hälsa och medicin känsliga för? Kanske deras redaktörer? För inte skulle väl någon media ta på sig rollen att bevaka och bedöma andra kollegors artiklar? Symtomatiskt nog är det läkare som skapat sajten Media Doctor i Australien, inte journalister.
Det här med känslighet för intern kritik är inte bara förbehållet journalister, utan det finns inom alla yrkeskategorier, läkare såväl som lärare, poliser som musiker.

En annan insats är utbildning och träning som kan höja journalisterna och deras artiklars kvalitet. Men då måste journalisterna själva vilja gå på kurserna. I USA finns ju det som kallas continuing education för läkare dvs läkare måste ta ett visst antal kurser varje år för att hålla sig uppdaterade inom olika medicinska områden som hela tiden utvecklar sig. Men detta system, som krävs för att bibehålla sin legitimation i USA, skulle kanske mötas av ett ramaskri i Sverige när det gäller både journalister och läkare. Skall man tvingas att sitta i skolbänken hela livet?

Ja, varför inte om ens handlingar påverkar andra människor och om detta gäller för läkare så varför inte för journalister?

När det gäller fortbildning av läkare så har myndigheter som t ex Socialstyrelsen eller landstingen och kommunerna ett ansvar som de tyvärr inte uppfyller p g a av vad som kallas för resursbrister. Detta har och kan kritiseras eftersom man då ger upp fortbildning för andra aktörer.

När var senaste gången som en medicinsk journalist eller en journalist som skriver om hälsa har gått på en vidareutbildningskurs? Var finns efterfrågan bland medicin och vetenskapsjournalister för fortbildning inom deras områden? Var finns kraven som de måste upprätthålla?

Att döma av gensvaret från journalister är det inte fortbildning som efterfrågas utan andra saker, som t ex kritisk granskning av vetenskapssamhället. Men hur kan man vara kritisk granskare utan kompetens och kunskap inom t ex en viss del av vetenskapen eller medicinen?

”Extreme democracy” är en term som myntats för att beskriva att vi alla kan ha ett politiskt ansvar

Men därmed är det inte sagt att vi alla har samma kompetens , förmåga, nyfikenhet mm. När det gäller sport så är det självklart att alla inte kan bli Björn Borg eller kinesiska elitgymnaster. Där skulle man inte drömma om att tro att alla kan bli allt som de vill. Vi vet att Björn Borg hade unika talanger som han ständigt förbättrade genom att träna.

Men varför tror vi då att vem som helst kan bli läkare eller journalist? Varför tror vi att när man en gång gått igenom studierna att man är klar och färdig för resten av ens liv trots en ständigt föränderlig omvärld? Varför måste idrottsmän ständigt förbättra sig medan läkare och journalister kan slå sig till ro med den kunskapsmassa man en gång skaffat?