Ignorans har aldrig hindrat någon journalist, fick jag höra för många år sedan av en person (den världsberömde violinisten Isaac Stern) som hade träffat journalister under hela sitt liv.

Jag har inte tänkt mycket på det innan jag fick se i media att vissa journalister utnämnts till medicinska hedersdoktorer av universitet, eller priser av organisationer.

En journalist kan och vill skriva men detta säger ingenting om hennes kunskap och kompetens.

När jag för antal år sedan ville gå på en specifik medicinsk journalistutbildning i New York frågade prefekten mig om min bakgrund. Jag berättade att jag var legitimerad läkare och utbildad i medicinsk forskning med doktorsexamen. ”Tycker du om att skriva och kommunicera?”, frågade prefekten mig. Jag svarade ja och då berättade prefekten för mig att jag inte behövde hans kurser. ”Hos oss, sa prefekten för medicinjournalistutbildningen i New York, får studenterna mest undervisning i medicin och vetenskap, inte av journalism. Kan man skriva och berätta en historia så att folk läser den så är problemet kunskap, inte att skriva eller intervjua som en journalist”.

Hur får en journalist som t ex förut haft utbildning som bagare eller konditor sin kunskap om det område som hon bevakar?

Läkare studerar 5,5 år innan de gör sin provtjänstgöring i 18 månader och forskarstuderande forskar i fem eller åtta år eller mer innan de skriver sin avhandling.

Varför behöver läkare och andra inom sjukvården liksom forskare formellt gå igenom vissa utbildningar innan de får sin legitimation dvs att utöva sitt yrke? Jo, eftersom man måste ha vissa grundläggande kunskaper innan man börjar behandla sjuka patienter eller skriva en vetenskaplig avhandling. Men även andra yrkesgrupper kräver viss kunskap.

En journalist som skriver om medicin och vetenskap behöver inte ha minimal utbildning i medicin och vetenskap. Faktiskt så räcker det med journalism och intresse. Hon är oftast autodidakt dvs lär sig om ämnet genom att intervjua, skriva om ämnet i ett antal år.

Men hur skulle det se ut om läkare eller apotekare eller sjuksystrar skulle lära sig grundläggande saker när de väl är ute och arbetar med sjuka patienter? Eller om forskarstuderande på en gång skulle genomföra experiment som kräver viss kunskap som de inte fått? Eller tänk om rörmokare eller elektriker skulle bara börja arbeta utan någon slags licens eller grundläggande utbildning.

Det skulle inte alls gå. Men en journalist kan skriva om vad som helst utan någon som helst formell krav på kunskap inom det ämne hon skriver om eller bevakar. Därför kan ledande svenska vetenskapsjournalister utan tillstymmelse till eftertanke säga att de ”drivs av intresse och av kommunikationen med och engagemanget från läsarna”.

Av ”intresse” men inte av kunskap eller kompetens. Detta behövs nämligen inte inom en journalism som nöjer sig med att läsa innantill i pressmeddelanden (eller i bästa fall i originalstudier) och får all sin information från att intervjua experter.

”Enkel”= omkskrivning för den egna begränsningen?

I de olika omnämnanden som getts för journalister som nominerats eller fått pris finns vissa meningar som är intressanta. Man skriver t ex att det är viktigt att de på ett ”enkelt och lättbegripligt sätt” förmedlat vetenskapliga rapporter och undersökningar. Men vad menas egentligen med ”enkelt och lättbegripligt”. För vem? För en 14-åring eller en 10-åring?

Varför knyter man ihop kunskap och pedagogik med enkelhet och något som ska vara lätt att begripa när man talar om medicin och vetenskapsjournalisters förtjänster? Visst ska lärare vara duktiga pedagoger och visst sa bl a Einstein att forskare bör kunna förklara sina resultat men varför göra något som är komplext enkelt?

Kan det vara så att juryn som ger pris och hedersdoktorat själva vill att deras egna ämnen ska vara på en nivå som är ”enkel och lättbegriplig” för vem som helst?

Men varifrån finns den konstiga ambitionen att ”vem som helst” ska förstå en journalistik text? Ska vem som helst kunna förstå kvantfysik eller matematik? Människor själva har olika intresse, många tycker om att läsa om och titta på sport, andra på våld och ytterligare andra på sex. Ett fåtal läser kulturtidskrifter och ännu mindre läser t ex medicinsk fackpress.

Ändå är ”enkelheten och lättbegripligheten” viktig ur ”folkutbildningens och demokratins skull”. Men demokrati innebär inte att alla måste kunna förstå allting. Människor drivs av sitt intresse och detta innebär att en mycket selektiv krets av personer intresserar sig för medicinska och vetenskapliga ämnen (hälsa är något annat). Varför är det då viktigt att just medicin och vetenskapsjournalister ska skriva ”enkelt”?

Är detta kanske en omskrivning för ens egen begränsning? Är man en allmänjournalist utan varken kunskap eller intresse för medicin eller vetenskap så vill man gärna att ens artklar ska vara ”enkla”.

Egen och andras behov av marknadsföring

Det är också intressant att t ex Dagens Nyheter ett flertal gånger marknadsfört sin egen vetenskapsredaktör om denna nominerats till pris eller fått en utmärkelse. Som om detta var en läsvärd nyhet som kan intressera läsarna. Varför tycker DN att det är intressant för läsarna att veta att ens egen medarbetare får pris? Kommer tidningen att få mer försäljning om man stimulerar till personkult av ens egna medarbetare och om dessa använder tidningen som en plattform för högst egna och subjektiva tankar och värderingar?

Min verkliga förvåning är inte så stor att vissa journalister använder sin tidning som en plattform att marknadsföra sig själva. Jag är desto mer förvånad över de medicinska myndigheter och andra i samhället som delar ut priser och hedersdoktorat till journalister och redaktörer som om de var forskare eller läkare som gjort insatser för samhället. Men det är klart, vill Karolinska Institutet dra nytta av lite stjärnglans från Sharon Stone för att locka press och uppmärksamhet till den egna institutionen så inser också medicinska myndigheter och andra att det är i deras egna syften som man ger priser och utmärkelser till journalister och redaktörer som kan nå hundratals tusen, om inte miljoner, läsare varje dag.

Vad blir nästa steg i denna smått komiska cirkus av gemensamma särintressen? Att ge vissa journalister ett Nobelpris för deras insatser att förenkla verkligheten så till den grad att vi alla riskerar att bli dummare och dummare? Och allt i den heliga jämlikhetens och solidaritetens namn.