Ska man som forskare komma ut i svensk media så är det bäst om man dels forskar i Sverige, dels förenar genetik med kön, och gener med relationsproblem, autism och/eller sociala problem.

En svensk forskargrupp har i den vetenskapliga tidskriften PNAS nyligen publicerat en studie där man hittat ett svagt samband mellan viss genvariant (allel 344) av neuropeptid arginin vasopressin och vissa mäns bristande förmåga att ha parrelation.

Inom två dagar timmar publicerades denna nyhet av
Karolinska Institutet, forskning.se, Webfinanser. vetenskapsradion, TV, Rapport, TT och Sydsvenska Dagbladet, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter

Som en papegoja upprepas pressmeddelandets ord i svensk media. Detta skulle lycklig- om inte saligöra vilket PR-företag som helst.

Nyligen var en intressant amerikansk journalist i Sverige, Sharon Dunwoody som bl a annat berättade att när det råder konkurrens mellan medier så kan detta antigen resultera i att alla medier har samma nyhet eller att ingen media har nyheten.

Journalister kollar runt i media och ser sedan till sin förtjusning (eller besvikelse) att någon annan media redan har publicerat nyheten. Stärkt eller skrämd av detta faktum skriver man själv om nyheten eller så ignorerar man den totalt.

Nyheten om genvarianten och bristande social förmåga kom med i väldigt många media vilket måste innebära att många journalister insåg att denna nyhet har både nyhets- och läsvärde. I detta fall ledde konkurrensen till att många, kollektivt, publicerade samma nyhet.

Jag skrev att journalisten själv bestämmer om en viss nyhet har läsvärde. Eftersom oberoende journalister i flera olika media tagit upp nyheten måste alla ha värderat dess läs- och nyhetsvärde. I ljuset av många andra medicinska nyheter som lyser med sin frånvaro i svensk media (hur mycket de än publiceras i världen) så kan man nu åter identifiera kriterierna för att just nyheten om genvariant, män och social förmåga publicerats. En orsak kan vara att är en nationell svensk studie med svenska forskare från ett svenskt forskingsinstitutet som gärna vill synas. En annan orsak är att vi har att göra med en förenklad syn att gener och bara gener bestämmer ett visst beteende. Visst kan gener bestämma vår ögonfärg men inte mer komplexa beteenden som bestående parrelationer.

Många människor drömmer om det perfekta förhållandet, en dröm som har närts länge med olika sagor och myter där de älskande till slut får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Men verkligheten är annorlunda. Vi lever i en tid av ibland mycket smärtsamma skilsmässor och med större möjligheter än förr att ha flera partners. Detta kan delvis ligga till grund för behovet att förenkla vad som krävs för att behålla ett parförhållande samtidigt som man vill ha en förklaring till varför man misslyckas. I denna studie är det främst en del av männen som har genvarianter som gör att de har viss social inkompetens. Detta kanske bekräftar många (kvinnliga) journalisters egna upplevelser?.

Men när man läser själva artikeln så hittar man plösligt denna lilla tveksamhet inför resultaten: ”œThe relatively small effect size of the AVPR1A polymorphism on traits tentatively reflecting pair-bonding in males observed in this study clearly does not mean that this polymorphism may serve as a predictor of human pair-bonding behavior on the individual level”

Forskarna visar tydligt att det samband de upptäckt dels var liten och dels inte kan användas för att förutsäga vilka män som kommer att ha relationsproblem.

Men varför kan man inte använda närvaron av en viss genvariant för att förutsäga vilka män som kommer att ha sociala svårigheter? Om nu det i alla fall finns ett samband? Kanske är detta en omskrivning för att det finns många andra faktorer som bestämmer en människas sociala inkompetens än den studerade genvarianten 344?

Forskarna byggde sin studie på att personer själva berättade om deras parrelationer. Detta är också en felkälla som kan ha påverkat det uppmätta sambandet.

En annan fråga som man ställer sig är hur närvaron av en viss genvariant kan negativt påverka vissa mäns sociala förmåga. Då antar man att genvarianten ger upphov till ett protein som på något sätt stör hjärnan så att den blir socialt hämmad och den drabbade blir t ex autistisk.

Men tänk om det förhåller sig precis tvärtom? Dvs att t ex social hämning hos män beror på helt andra orsaker och dessa kommer till utryck starkast hos män som bär på en viss genvariant men har mindre påverkan på män som inte bär genvarianten.

Det kan väl inte vars så svårt att läsa texten i författarnas artikel och ifrågasätta vissa samband och resultat. Varför har så många journalister val att inte gå vidare och bara automatiskt upprepa ett pressmeddelande från Karolinska Institutet? Varför är man ibland oerhört mån om att bedriva grävande journalistik och verkligen ifrågasätta och kritisera t ex forskare, läkare eller politiker medan man i andra fall utan någon tillstymmelse till kritik sväljer med hull och hår ett pressmeddelande?

En ny genomgång av artiklar som handlar om komplementär medicin i australisk media har visat att artiklarna är undermåliga enligt vissa kriterier på tillförlitlig rapportering.

Intressant i sammanhanget är att den bästa gruppen av artiklar som handlade om vitaminer, mineraler mm i genomsnitt inte var bättre än artiklar som handlar om medicinska studier och resultat.

De största misstagen är att man underlåter att ta upp kostnader för behandlingen, biverkningar, man har inga kommentarer från oberoende experter, sätter inte in nyheten i ett sammanhang mm
Detta är ganska skrämmande resultat om man tänker sig att allmänheten får mest sin information om hälsa och medicin via media dvs dags- och kvällspress, TV & radio.

Det går tydligen att förbättra rapporteringen genom t ex att man går igenom och kommenterar varje artikel som handlar om hälsa och medicin i svensk press och ger en skräddarsydd, aktiv intensiv återkoppling till journalister, ungefär som man gjort i Australiska Media Doctor. En sådan återkoppling har visat sig effektiv när det t ex gäller hjärtsjukvården där man först skapade register över behandlingar och ingrepp för att få fram de bästa behandlingarna och ingreppen. Sedan gick man ut och bedömde de olika sjukhusen och poängsatte dem hur väl eller om de använde de senaste behandlingarna eller inte.

Det hela tog emellertid skruv, enligt Lars Wallentin, professor och en Sveriges mest kända och opinionsbildande hjärtläkare som bl a ansvarat för hjärtregistren, när man jämförde de olika sjukhusens poäng med varandra och detta blev omskrivet i media.

Inget sjukhus eller hjärtklinik ville vara sämre än sina kollegor och chefsläkare och andra i ledningen började införa olika förbättringar inom deras egna sjukhus och hjärtkliniker.
Men detta handlade om hjärtsjukvården och politiker som är känsliga för att synas och namnges i media. Vilken instans är journalister som skriver om hälsa och medicin känsliga för? Kanske deras redaktörer? För inte skulle väl någon media ta på sig rollen att bevaka och bedöma andra kollegors artiklar? Symtomatiskt nog är det läkare som skapat sajten Media Doctor i Australien, inte journalister.
Det här med känslighet för intern kritik är inte bara förbehållet journalister, utan det finns inom alla yrkeskategorier, läkare såväl som lärare, poliser som musiker.

En annan insats är utbildning och träning som kan höja journalisterna och deras artiklars kvalitet. Men då måste journalisterna själva vilja gå på kurserna. I USA finns ju det som kallas continuing education för läkare dvs läkare måste ta ett visst antal kurser varje år för att hålla sig uppdaterade inom olika medicinska områden som hela tiden utvecklar sig. Men detta system, som krävs för att bibehålla sin legitimation i USA, skulle kanske mötas av ett ramaskri i Sverige när det gäller både journalister och läkare. Skall man tvingas att sitta i skolbänken hela livet?

Ja, varför inte om ens handlingar påverkar andra människor och om detta gäller för läkare så varför inte för journalister?

När det gäller fortbildning av läkare så har myndigheter som t ex Socialstyrelsen eller landstingen och kommunerna ett ansvar som de tyvärr inte uppfyller p g a av vad som kallas för resursbrister. Detta har och kan kritiseras eftersom man då ger upp fortbildning för andra aktörer.

När var senaste gången som en medicinsk journalist eller en journalist som skriver om hälsa har gått på en vidareutbildningskurs? Var finns efterfrågan bland medicin och vetenskapsjournalister för fortbildning inom deras områden? Var finns kraven som de måste upprätthålla?

Att döma av gensvaret från journalister är det inte fortbildning som efterfrågas utan andra saker, som t ex kritisk granskning av vetenskapssamhället. Men hur kan man vara kritisk granskare utan kompetens och kunskap inom t ex en viss del av vetenskapen eller medicinen?

”Extreme democracy” är en term som myntats för att beskriva att vi alla kan ha ett politiskt ansvar

Men därmed är det inte sagt att vi alla har samma kompetens , förmåga, nyfikenhet mm. När det gäller sport så är det självklart att alla inte kan bli Björn Borg eller kinesiska elitgymnaster. Där skulle man inte drömma om att tro att alla kan bli allt som de vill. Vi vet att Björn Borg hade unika talanger som han ständigt förbättrade genom att träna.

Men varför tror vi då att vem som helst kan bli läkare eller journalist? Varför tror vi att när man en gång gått igenom studierna att man är klar och färdig för resten av ens liv trots en ständigt föränderlig omvärld? Varför måste idrottsmän ständigt förbättra sig medan läkare och journalister kan slå sig till ro med den kunskapsmassa man en gång skaffat?

Anders Björnsson artikel om Vetenskap och normer på Svenska Dagbladet är tydligen ett ganska populärt tema eftersom det finns sex bloggar som haft åsikter liksom över 20 kommentarer till artikeln.

Hur formas våra normer? våra lagar och förordningar eller t ex de s k Tio Guds Budtros ha skapats av personer som säkerligen inte hade större insikter inom vad som idag kallas vetenskap. Vår moral och etik är alltså inte främst formad av vetenskapen. Inte heller våra fördomar.

Som Björnsson skriver finns det historiska exempel på tider där t ex Nazisterna försökt använda tvivelaktiga vetenskapliga resultat som grund för att t ex utrota vissa folkgrupper. Andra diktaturer t ex bolsjevikerna har genom att feltolka genetiken förstört en hel nations jordbruk

När det gäller den genetiska forskningen och stamceller så kan de i framtiden kanske användas för att bota svåra sjukdomar men även för att selektera vissa människor vars ”destruktiva” gener kan komma att anses vara icke önskvärda i samhället. Om samhället styrs av en totalitär diktator som inte behöver ta hänsyn till andras åsikter så kan faran av selektion av icke önskvärda element (människor) vara överhängande.

Björnsson skriver att ”homosex säljer” i svensk media och visst är det så att vetenskapsjournalistiken, liksom den vetenskap som denna journalistik grundar sig på trots sitt påtvingande neutrala perspektiv gärna förmedlar ”sexig” forskning eftersom den säljer.

Man blir kanske forskare för att man har ett visst intresse och nyfikenhet men onekligen värderas de forskningsresultat man får. Den första värderingen sker oftast inom laboratorier, mellan kollegor eller mellan studenter och handledare. Sedan skriver man kanske ihop en artikel som värderas av kollegor för publicering i vetenskaplig tidskrift eller inte. Men det är inte bara forskningsresultatens kvalitet som avgör om en viss forskning publicerar, frågan är också om resultaten är tillräckligt intressanta för att publiceras? Redaktörer inom specialiserade vetenskapliga tidskrifter gör en bedömning, en värdering om vissa forskningsresultat är tillräckligt ”sexiga” eller inte. ”Sexiga” behöver inte nödvändigtvis ha med sex att göra utan är bara ett uttryck för resultat som säljer och är populära (liksom sex)

När artikeln i fråga har accepterats för publicering eller t o m innan dess i vår tid av snabba kommunikationer så börjar andra journalister (inklusive vetenskapsjournalister) att göra sina bedömningar och värderingar.

Varje vecka publiceras hundratals om inte tusentals artiklar bara inom medicin och medicinsk vetenskap och det är då självklart att journalisten/redaktören i dags- eller kvällstidning måste göra sin bedömning vilken av alla dessa som hon ska skriva om.

Själva faktum att det skrivs mer om t ex homosex än om t ex malaria eller barnadödlighet i vissa Afrikanska länder visar med all tydlighet att vetenskapsjournalister liksom journalister och läsare i allmänhet tycker om att läsa om sex. Inte bara homosex säljer utan sex säljer som vi alla vet.
Om forskningens och journalistikens väsen

Forskare lever i en verklighet där deras data och resultat i bästa fall ständigt upprepas och kollas av andra forskare enligt vissa kriterier. Men för att upprepa vissa resultat måste man helst använda liknande betingelser. Ändrar man på betingelserna så ändras ju resultaten. På så sätt byggs det upp en teori från alla resultat. Massor av forskningsresultat publiceras och efter ett tag, månader, år, årtionden, skapas en teori som kan förklara resultaten. Men teorin är inte starkare än dess svagaste punkt och växer sig de svagare resultaten allt starkare så kan det hända att man får revidera teorin eller t o m ersätta den.

Hur kan forskning ändå gå framåt dvs producera nya resultat om upprepning är det viktigaste kriteriet för att bedöma resultatens vetenskapliga kvalitet?

Tomas Kuhn myntade begreppet ”paradigmskifte” när ett resultat ändrar ett perspektiv inom vetenskapen.

Journalister och journalismen inkluderande vetenskapsjournalism bygger inte på samma stegvisa utveckling som vetenskapen. Man stoppar inte publicering av en artikel bara därför att det inte finns en teori som kan förklara de enskilda resultaten. Man jagar eller rättare sagt producerar nyheter varje sekund, minut, timme, dag mm och då finns varken tid eller lust att sätta de senaste resultaten i ett sammanhang.

Det kan också hända att man varken har något intresse eller kunskap om vetenskap om man är t ex allmänreporter som skall skriva om forskningsrön. Då blir journalisten lätt en megafon för forskare X och forskare Y. Men vad gör man om forskarna har olika åsikter i frågan? Man kan t ex bortse från ena forskaren eller så kan man presentera bägge resultaten till priset av förvirring.

Enligt Björnsson så är vetenskapsjournalisternas uppgift, ja ”skyldighet”. ”att granska den vetenskapliga praktiken som vilken annan social praktik som helst, utsätta den för samma hårdhänthet som till exempel musikkritiken utsätter det musikaliska artisteriet för eller radiokritiken utsätter radiomediet för”.

Men vetenskap eller åtminstone natur- och medicinsk vetenskap är inte sammat sak som musik eller radio. Vetenskap bygger på stegvis utveckling med resultat som kan upprepas och som bedöms enligt vissa vedertagna kriterier på ”god” och dålig” vetenskap: t ex har man rätt frågeställning? adekvata kontroller? statistik? upprepar man verkligen alla betingelser mm.

Det musikaliska artisteriet eller radiomediet kan inte bedömas med samma kriterier eftersom de är i grunden subjektiva verksamheter som bedöms subjektivt av t ex musikkritiken.

Självklart kräver också musik- liksom radiokritiken viss erfarenhet och kompetens men den bygger mycket mindre på formella krav för kvalitet som t ex vetenskapen.

Samtidigt som det kanske finns för mycket subjektivt tyckande inom t ex musik- och radiokritik så kanske det finns för lite sådant inom vetenskapsjournalistik. Detta beror inte på att det inte finns tillräckligt med journalister som gärna vill kritisera utan dels på att vetenskap ofta är svår och kräver viss kunskap, den är ofta ogenomtränglig med alla dess specialuttryck och koncept som kan vara svåra att förklara.

Jag tror därför att det kan vara mycket svårt för t ex Anders Björnsson eller vetenskapsjournalister att gå in i cancerbiologins detaljer och idka vetenskapskritik mot vissa forskningsresultat eller studier. Men man kan kritisera ”vetenskapen” eller scientismen som ett perspektiv bland andra perspektiv på vår verklighet, en verklighet som är mer mångfacetterad än de olika perspektiven som vi anlägger.

I sin krönika i tidningen Forskning & Medicin som ges ut av Vetenskapsrådet anklagar Jan-Olov Johansson, tjänstledig senior reporter på vetenskapsradion, forskare och forskarsamhället för att de inte kan ”berätta en spännande historia”.
Detta leder, enligt Johansson, till ”tystnaden” från forskarna i det offentliga rummet.
Men stämmer detta med verkligheten? Publiken, allmänheten, läsarna får nästa all sin information från media, bl a vetenskapsradion.

Helt nyligen var Sharon Dunwoody, professor i Journalism och masskommunikation Communication, University of Wisconsin-Madison i Stockholm. Dunwoody gav ett par lysande föreläsningar som tyvärr bara åhördes av ett fåtal journalister trots att ämnet är högaktuellt för just media.

Dunwoody gav flera skrämmande exempel på vetenskaps- och medicinmedia som p g a sin ignorans bortser från den svårfångade sanningen och istället väljer att beskriva olika röster och ge en känsla av balans i deras rapportering. Balanstänkandet leder till att man ger röst år helt extrema och absurda åsikter. I vissa fall har detta lett till att människor skrämts och t o m lämnat sina hem.

Efter att amerikansk media gett röst åt en forskares skrämselrapport om överhängd risk för översvämning vid de stora sjöarna i norra mellersta delen av USA övergav tusentals sina hem. Översvämningen inträffade aldrig men då var det för sent för de som redan flytt. Man kan lätt räkna upp hundra- om inte tusentals skrämselartiklar i media som förstorar, överdriver, vinklar och förvanskar vetenskapliga och medicinska nyheter.

Dunwoody som själv varit vetenskapsjournalist och lämnat genren eftersom hon blev besviken ville gärna se en vetenskapsrapportering som mera bygger på bevisbörda (weight of evidence) än på att man måste föremedla en balans av åsikter.

Men för att känna till bevisbördan inom vetenskapliga discipliner krävs kunskap och insikt, något som i många och mycket saknas inom media som förmedlar forskning och medicin.

Det ter sig självklart att den vetenskapliga rapporteringen begränsas av den enskilde journalistens och redaktörens kompetens att dels förstå vetenskapen och dels att förmedla den på ett intressant sätt.

Idag finns varje dag massor av spännande och intressanta vetenskapliga nyheter men på ett ”vetenskapligt språk”. Man behöver bara öppna Science eller någon av Natures tidskrifter varje vecka för att hitta dessa. Men dessa artiklar kräver en viss förmåga att förstå och detta är inte helt naturligt och rätt. Man måste sätta sig in i den speciella vetenskapen, kanske leta efter referenser och sedan intervjua olika forskare för att kunna förmedla en rättvis bild av t ex en vetenskaplig studie.

Men dagens media har varken tid eller vilja att sätta sig in i vetenskapliga frågor. Allt ska gå så fort, man ska ständigt producera nyheter och då är risken stor att själv blir megafoner för vissa röster.

Förutom den pressande tidsbristen så verkar just public service i Sverige ha valt forskning och forskare som sin favoritfiende. Man kritiserar gärna och ofta forskare och forskarsamhället (ett typiskt exempel är J-O Johansons krönika) och anklagar dessa istället för att se sig själva i spegeln.
Man kan fråga sig vem som har tolkningsföreträde att rapportera om vetenskap och medicin? Vems rapportering, artiklar, inslag och bilder når ut till den svenska allmänheten? Är det vetenskapsrådet, Vinnova och de andra anslagsgivarna eller är det dagspress, kvällspress, radio och TV.

För ett tag sedan skrev Joakim Nilsson, frilansjournalist, Expressen, om svensk medias oerhört vinklade utlandsrapportering av det amerikanska presidentvalet: ” Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild”

På liknande sätt står bl a vetenskapsradion och annan media helt oemotsagd att rapportera om vetenskap och medicin. Det är media som själv och egenmäktigt tar mandatet att förmedla t ex vetenskapliga nyheter. Det är inte forskare eller andra grupperingar som är tysta eller som abdikerat sin roll i folkbildningens tjänst, det är media och inte minst public service som inte bara egenhändigt bestämmer vilka nyheter man ska förmedla utan effektivt blockerar andra kanaler att komma ut med information. Försök t ex som forskare att komma ut i media. Risken är stor att det råder brist på utrymme eller att man tyvärr inte kan ta i din artikel eller inslag.

Public service bestämmer således helt själv på vilken nivå av rapportering man ska lägga sig och vad man ska rapportera om när det gäller vetenskap.

Men istället för att ta ansvar och verkligen ge möjligheter för t ex forskare att uttrycka sig i media så spelar man offer när Johansson t ex kallar sig ”fattig reporter på public service” trots att man är herre på täppan.

En sådan inställning verkar vara kontraproduktiv för det påstådda ändamålet att ge mera plats till forskare i media.

För ett par dagar sedan besökte den berömda filmstjärnan Sharon Stone Sverige och Karolinska Sjukhuset (KI). KI skickade ut ett pressmeddelande om ett symposium som skulle handla om ”Global Hälsa”. Detta fenomen, med celebriteter eller filmstjärnor som bedriver marknadsföring och PR för en ”god sak” är något som började i USA för mer än 20 å sedan.
President för KI, Professor Harriet Wallberg-Henriksson berättade att hon hade träffat Sharon Stone i New York för ett tag sedan och intresserat Sharon för att besöka Karolinska. Wallberg-Henriksson uttryckte sin oerhörda glädje och förtjusning över att Sharon Stone verkligen kom. Denna förtjusning bekräftades av ett pressuppbåd som nästan översteg medias intresse för Nobelpristagarna; en media som kanske aldrig skulle kommit att lyssna på AIDS eller malaria om inte filmstjärnan Stone kommit?
Webfinanser
DN,
SvD,
Dagens Medicin,
Expressen,
SvT

Salen, Nobelforum, den oerhört seriösa byggnaden där man bl a beslutar om Nobelripset i medicin och fysiologi ansågs som det adekvata stället för symposiet med Sharon Stone. Salen blev snabbt fylld av människor och journalister med kameror värda en Oscars-utdelning som fortsatte att knäppa med sina dyra kameror även efter att ha blivit tillsagda att sluta knäppa bilder av Sharon Stone. Klädd i elegant men diskret svart dress (svårt att se varumärket) började Stone berätta om sitt nu över 20 år långa frivilliga arbete som ambassadör för den amerikanska aidsorganisationen Foundation for aids research (Amfar).

Stone började med att berätta om sin syn på denna jord utan ”gränser eller färger (dvs raser)”. En jord som nu står inför en världskris, bl.a. AIDS men även vatten och mat för alla. Vad är svaret på denna världskris? Vetenskap, vetenskap och åter vetenskap. Enligt Stone är Vetenskap samma som Förlösningen dvs den ska befria oss från allt ont. Det är vårt ”förnuft” som ska segra och visa oss att vi alla ”kan leva i fred”.

”Fred” för Stone innebär allt dvs från att källsortera glasflaskor till att ”få gamla skor till hennes barn”. Detta med att få skor var något som verkligen berörde Sharon Stone som berättade att hon har inte tid att ständigt handla skor för sina tre barn som växer hela tiden. Då är det underbart med en granne som ger en ” påse gamla skor” till Sharons barn.

Jag vet inte hur mycket Sharon Stone tjänar, var hon bor och hur hon lever. Men jag misstänker att tillgången på skor inte tillhör något särskilt ouppnåeligt för Sharon Stones ekonomi. Men detta är kanske inte poängen. Poängen är kanske att människor dvs grannar bryr sig om varandra, även där Stone bor. Att detta väcker glädje hos Stone är kanske symtomatiskt på att man även i hennes kretsar är i behov av uppskattning och medmänsklighet. Förvåningen kommer väl av att man egentligen inte har behov av ”gamla skor” utan just av att grannar bryr sig om varandra, något som tyvärr är ganska så sällsynt i våra breddgrader.

Sharon Stone kom till KI som en budbärare för alla dessa positiva egenskaper, för fred, medmänsklighet, hjälp till de cirka 30 miljoner som drabbats av AIDS i Afrika söder om Sahara. Och visst har den organisation som Stone arbetar för, Amfar, samlat ihop över 1, 5 miljarder svenska kronor (260 miljoner dollar) sedan man startade verksamheten 1985.

Om allt var så bra, varför klingar det hela lite falskt? Kan det vara för att en filmstjärna som Sharon Stone verkar existera i sin egen filmvärld, åker runt i världen, predikar sin frälsningslära, samlar in pengar trots att hon säkerligen burit och berörts av döende barn i Afrika? Som den smarte ambassadör som Stone är upplyser hon oss om att hon bara för några veckor sedan lyckades i filmfestivalen i Cannes få ihop ytterligare 10 miljoner dollar för att bekämpa AIDS.

Stone sammanfattade sin 20-åriga verksamhet med att berätta att hon tror på att om man bara är öppen och kommer med god vilja så kan man förändra verkligheten. Hon nämnde en erfarenhet med visumproblem i Dubai som lämnat starka intryck. Men Sharon Stone är inte ”vem som helst” och minst av allt en människa som t ex lever i Nairobis slum. De människor som Sharon försöker hjälpa har inga som helst möjligheter att påverka myndigheter eller samla ihop 10 miljoner dollar. På en direkt fråga om varför Sharon Stone just arbetar med AIDS svarade Stone proffsigt och intetsägande flummigt med att ”AIDS-projektet VALDE mig”. Detta innebär att ”ödet” eller någon starkare kraft (Gud?) valde ut Sharon Stone till denna uppgift. Med amerikansk slang skulle man vilja säga till Sharon Stone ”get a life” eller ”get real”. Men detta är kanske för mycket begärt av en Hollywood-stjärna?

Sharon Stones konstgjorda filmverklighet kom särskit starkt fram vid jämförelse med professor Staffan Bergströms föredrag som handlade om hur myndigheter överallt inte hade uppfyllt de mål, Millennium Development Goals, som FN satte upp år 2000 när man bestämde att minska dödligheten hos kvinnor i t ex Afrika. Detta har inte skett trots att det finns både metoder och resurser att verkligen få ner barnadödligheten. Bergström citerade en berömd egyptisk gynekolog, Mahmoud Fathalla som lär ha skrivit att huvudorsaken till mödra- och barnadödligheten är att vi inte värderar kvinnors hälsa som kostar mer än det smakar.

Bergström citerade en kanadensisk forskare Susan L Erikson som i sin Lancet-artikel (The Lancet 2008; 371:1229-1230) skriver ett vi lever i en värld med ”health outcomes that money will not be able to buy, because powerful nations actively pursue foreign-policy agendas detrimental to health”. Erikson föreslår förebyggande av sjukdom genom att påverka internationella handelsavtal så att miljoner människors föda säkerställs, att man har så mycket kunskap om världens finanser att man kan ändra på de stora världsorganisationerna lånebestämmelser som bidrar till ojämlik hälsa i världen, att man stiftar lagar om mänskliga rättigheter, t ex mot staters rätt att skydda sina egna medborgare när det är staten själv som bidrar till folkets lidande.

Problemen med mödra- och barnadödlighet är att den funnits i t ex Afrika innan AIDS upptäcktes och dödar mer människor än AIDS. Men mödra- och barnadödlighet har ingen kändisorganisation bakom sig som åker runt i världen och samlar in pengar. Man har ingen Sharon Stone, Madonna eller Angelica Jolie/Brad Pitt som ”marknadsför” och gör PR för bekämpandet av detta
Bergström ville diplomatiskt nog inte framställa någon ”tävling i lidande” mellan de olika sjukdomarna men nog jämför man mellan AIDS, malaria, pneumoni och mödra- samt barnadödlighet i en värld med begränsade resurser.

Varken insamlade pengar eller vetenskap är den frälsande lösningen på AIDS eller andra sjukdomar som drabbar vissa delar av världen. Vetenskap kan föreslå metoder och planer och ställa upp olika planers nytta och kostnader mot varandra. Men besluten i demokratiska länder beror till syvende och sist på de värderingar och trosföreställningar som man har om vilken slags värld man vill leva i
Sharon Stones pseudoverksamhet tar bort fokus från de verkliga problemen och deras lösningar i världen. Denna stjärnteater vill få oss att tro att bara vi blir mer medvetna om sjukdomar i t ex Afrika, samlar in tillräckligt med pengar och satsar på vetenskapliga lösningar så kommer allt att gå bra. Men både pengar, resurser och vetenskap finns redan om man väljer att prioritera kvinnors och barns hälsa i Afrika. Det som saknas är politisk vilja! Möjliga reella lösningar på världskrisen beror inte på fler stjärnteater eller cirkus utan ligger mycket högre upp hos makthavare och internationella organisationer.

Det hjälper inte heller att Karolinska Institutet, Professor Harrie Wallberg-Henriksson och medarbetare, tillsammans med press och media spelar med i Sharon Stones film eller stjärncirkus.
De svenska forskarna som gav mycket förtjänstfullt sina korta vetenskapliga föredrag, professorerna Staffan Bergström, Birgitta Henriques, Mats Wahlgren och Kristina Boliden, kom tyvärr i skymundan för pressens intresse men representerar den del av verkligheten som Sharon Stone tydligen saknar.