Etablerade metoder för ansträngningsinkontinens blev ifrågasatta och nya metoder presenterades under urologikongressen.
Ansträngningsinkontinens kan vara ett besvärligt symtom, där den klassiska behandlingen är olika kirurgiska ingrepp för att förbättra blåsfunktionen hos utsatta patienter.
vid den senaste urologikongressen i Stockholm presenterade bl a AK Nigam från St Barholomews Hospital i London en studie där man jämförde behandlingsresultaten efter klassiska ingrepp mot ansträngningsinkontinens (som kallas för Stameys) och en vidareutveckling av denna, Gittes operation. Metoderna går ut på att stödja eller lyfta blåshalsen med nål för att söka undvika att urin läcker vid ansträngning.
Sammanlagt 72 patienter utvärderades (34 Stamey och 38 Gittes). Efter tre månader var 93% av patienterna fria från inkontinensproblem. Efter fem år förblev endast 38% av patienter som genomgick Stameys, och 14% av de som opererades med Gittes, torra. Efter nio års uppföljning minskade ytterligare antalet nöjda och torra patienter.
Enligt Nigams studie föreligger en stor skillnad mellan korttids- och långtidsresultat för Stameys och Gittes ingrepp där patienttillfredsställelsen ständigt dalar. Orsaken till de misslyckade operationerna kan vara suturerna inte håller för längre tids påfrestningar.
Pushkar från Moskva redovisade en studie av 207 patienter med svår (typ 3) ansträngningsinkontinens där man använde en s k minimiversion av en sling-metod för att höja upp urinröret. Den konventionella metoden kallas för pubo-vaginal sling procedure (PVS) där man använder speciellt material eller hinna från muskel som slinga. Pushkar et al använde en tunn bit hud från bukväggen som slinga. Efter tre och fyra år var 77% av patienterna som opererats med konventionell PVS nöjda (dvs torra och tillfredsställda) medan 71% var nöjda efter att ha genomgått minimimetoden med en hud-slinga. Metoden är mycket billig eftersom en minimal hudbit från buken inte kostar så mycket. Operationen tar mellan 30-40 minuter och Pushkar förordar därför dess användning istället för den konventionella PVS-metoden.
Pycha och kollegor från Wien presenterade en studie där 20 kvinnor med s k intrinsic sfinkter defekt-ISD fick mikroballonger implanterade periuretralt. Mikroballongerna tränger ihop det förslappade urinröret och underlättar på detta sätt en kontroll över urinen när den tillslutande sifinktermuskulaturen är ur funktion. 7/10 patienter med ren typ III ISD förblev torra efter två år och tre andra patienter förbättrades väsentligt. Mikroballongerna visade inga förändringar i storlek eller position under uppföljningen. Författarna framför att implantering av mikroballonger är en verksam behandling mot typ III ISD.
Referens: XIV Congress European Association of Urology, Stockholm 7-11 April.
Du kan även ställa frågor och ge Dina kommentarer direkt till
zvi@nymedicin.com©1999-04-12 Zvi Wirschubsky
ref: http://www.nymedicin.com/news/1999/04/12/Ron_om_operationer_mot_anstrangningsinkontinens.html
